Efter starten förra året har tvådagarseventet på Flygeln i Norrköping blivit något av en trevlig decembertradition för oss som föredrar ondska och nitar framför glitter i granen och frid i juletid.

Därför kändes det som en ganska lätt sak att avsluta fredagen med att åka bil ner till gamla hemstaden Norrköping för att kika på band av det hårdare slaget. Och ja, jag ska inte bli långrandig över besvikelser och orimligheter (jag tänker på er Venom och Mefisto) utan i stället uppehålla mig vid det som var bra med helgen.

1. Mayhem spelar hela ”De mysteriis dom Sathanas”
Det finns ju skivor och så finns det skivor. De där definierande verken som blir synonymt med sin genre, som är själva gnistan för något revolutionerande och banbrytande.

På många sätt är Oslogruppens första skiva just det. Själva kulmen på den bråkiga och omständliga black metal-explosion som ägde rum i vårt västra grannland i början av 1990-talet och som födde så mycket orimligheter, men samtidigt också en hel del musik som lever än i dag, bortom tidsanda och omgivande stolligheter.

Därför är tilldragelsen för världspremiären av ett kronologiskt och komplett framförande av ”De mysteriis dom Sathanas” (släppt tio månader efter mordet på bandets gitarrist och chefsideolog Euronymous i augusti 1993) en händelse av rang. Inte bara för dess betydelse för genren i sig, utan även för att det är just ett av de album som förtjänar en kompletthantering.

Jag vill inte ta i här, inte dra i superlativväxeln bara för att det är möjligt eller komma med överord. Men nog är det mäktigt att höra när ”Funeral fog” övergår i ”Freezing moon” eller se basisten Necrobutcher mer taggad än vid tidigare tillfällen våra vägar har korsats. Ljudet är överjävligt hårt, kompakt och ondskefullt. Nidarosdomen i Trondheim, som ursprungligen skulle sprängas för att ”fira” albumets release, vilar sobert i bakgrunden och ungefär halvvägs tänds facklorna som omger trummisen Hellhammer, och med en så oefterhärmlig frontman som Attila Csihar blir omgivningen precis som den bör och ska vara.

Och naturligtvis är bara det värt att hyllas och uppmärksammas.

2. Vader chocköppnar med ”Wings”

Det finns något väldigt sympatiskt med det polska slitvargsgänget. 32 år efter uppstarten i Olsztyn i ett dåvarande kommuniststyrt land har de stått starka genom diktatur, genrenedgångar och medlemsrockader. Inte vikt så mycket från sin linje, utan spelat med gott tjälförtroende och kraft. Emellanåt blir det bra. Understundom mindre lyckat – och mellan varven fantastiskt.

Till den senare kategorin hör öppningsspåret från 15 år gamla ”Litany”. En fullkomligt rasande tornado av lyckade dödsthrashriff och helvetesblastande trummor som kör över allt. Alla. Lämnar få människor eller vegetation stående.

Därför är det naturligtvis väldigt glädjande att bandet inleder sin scentimme i Norrköping med just detta stycke. Som en energigivande uppryckning efter Mefistos gig tidigare. Och som ett bevis på att simpelt och konsekvent inte är detsamma som infantilt. Utan att det snarare kan bli helt sublimt.

3. Marduk sliter hemmapubliken ett nytt rövhål

Det är ju lätt att se Östgötasönerna som något av festivalens husband. Med ett gig per kväll, samma upplägg som förra året, är black metal-truppen alltid ett välkommet inslag, just för att den vägrar krångla till det för mycket.

Den är envist snabbspelande. Helvetiskt koncentrerad, och låter som ett välregisserat gruppslagsmål i stycken likt ”Frontschwein”, ”Souls for Belial” eller ”Limbs of worship”. Relativt nytillkomne trummisen Fredrik Widigs får jobba livet ur sig, samtidigt som Mortuus vrålar som besatt och ensamme gitarristen Morgan Håkansson låter likt klonad tre gånger om i ljudbilden. Liksom föregående Vader är giget ett bevis på att det inte alltid är lönt att krångla till det. Bara fläska på med tjock scenrök, riff som hämtade från samtliga av Dantes helveteskretsar och trycka upp allt i ansiktet på folk. Koncentrerat och elakt. På ett sätt som gör besvikelsen över att missa ensemblens fredagsgig ännu större.

Därefter spelade Venom. Och det tänker jag inte tala högt om…