PROGMETAL Det är lätt att föreställa sig dialoger som dessa i studion: ”Hey, Rudess, har du några ’Ivanhoe’-trumpeter och cleana technobeats i ljudbanken? Ja? Fränt!” ”Ska vi verkligen arrangera ’Lord Nafaryus’ som ett varieténummer?” ”Klart vi ska, det är prog, dude.” ”Går du och sätter på kaffe, LaBrie? Vi behöver inte dig något nämnvärt det närmaste halvåret.” ”Känns det inte som att ’Three days’ saknar ett swingjazz-parti?” ”Skulle precis säga det. Prog, för fan!” ”Vad sa du, Petrucci? Prog? Maxat, snubbe.”
Och så vidare.
När Dream Theater spänner upp det stora konceptseglet och lägger ut historien om frihetskamp i en fiktiv värld där musik är förbjuden i två övertrilskande jättesvårt spelade akter – 34 kapitel över sammanlagt 130 minuter – finns det liksom ingen hejd i sikte. Samtliga instinkter och spontaniteter som dyker upp ska med, må så vara i ett kort pausnummer, gärna till synes slumpartat och i arrangemang där själva låten tycks vara av underordnad betydelse.
Det är mycket musik att ta in. Bazillioner av infall som staplas på varandra i ett sick-sack av temperamentsskiften som gör en alldeles vimmelkantig och, det måste tilläggas, tämligen förvirrad. Samtidigt är det just chosefriheten och uppfinningsrikedomen som är den stora behållningen med ”The astonishing”, För det är svårt att hitta en röd tråd som löper från ”Descent of the Nomacs” till titelspårets grand finale. Strukturen är diffus, helheten ogripbar. Goda melodier spelas bort och hur huvudskruvande välspelat resultatet är lika förvirrande är det.
Möjligtvis framträder det dramaturgiska syftet tydligare när gruppen framför verket i sin helhet i Sverige om lite mer än en månad. En kan ju alltid hoppas.
BÄSTA SPÅR: ”Act of Faythe”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER!