GÖTEBORG. Födelsedagsbarnet Sid Wilson, 39 år för dagen, hyllas med läktarsång och tackar genom att hoppa från scenrampen och dansa likt på något märkligt Friskis & svettis-pass.
Det är sånt som behövs. En smula spontanitet i en kväll som annars snarare vilar på förmåga än på vansinne.

Så här snart 17 år efter skivdebuten har Des Moines-kollektivet måhända inte så mycket kvar att bevisa. Den har gått från en kaotisk och oberäknelig dysfunktionalitetsupplevelse till en vältrimmad livemaskin, komplett med hydrauliska plattformar och en bildskärm som visar allt ifrån myllrande likmaskar till maneter.

Däri finns måhända en trygghet som gör att ensemblen, efter mindre än ett år och med en omstuvad repertoar, kan återvända till Sverige med en radikalt bantad show och utan någon egentlig ny musik att marknadsföra.

Kanske är det också därför det artonbenta gänget inte riktigt exploderar på samma sätt som vi är vana vid. Förvisso har Slipknot valt att gräva extra djupt i sin 15-årsfirande ”Iowa”-repertoar och bland annat hittat ett par premiärnummer via ”Metabolic” och ”I am hated” – det finns likväl en air av slentrian och återhållsamhet över kvällen. Speciellt märks detta i att Shawn ”Clown” Crahan och Chris Fenn står ovanligt fastgjutna på sina slagverksplattformar utan att ta egentlig plats eller att konserten aldrig lyfter på samma sätt som tidigare Sverigebesök.

Det blir 90 minuter effektiv arenaunderhållning och 17 mer eller mindre utmärkta låtar. Förvisso bra i sig. Men knappast något som bandet kommer återvända till när karriären ska sammanfattas.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!