METAL Flertalet förstagångslyssnare kommer säkert att låsa uppmärksamheten till ”Hubris fall”, ett gistet balladliknande stycke som ligger inkilat mellan mer genretypiska ”Silent assassin” och ”Black survival”. Mycket stilsnavande har genom åren kunnat förknippas med dödsmetallpionjärerna från huvudstaden, men så här folkmusiklutande dova har de aldrig låtit, även om skivbolaget hellre jämför med ensemblens välspridda cover på Roky Ericksons ”Night of the vampire”.
På andra skivan sedan omstarten med AD-suffixet anas det att kvartetten vill bredda repertoaren och plöja ny mark, men det är att förenkla analysen och gör inte ”Dead dawn” någon större rättvisa. Snarare är albumet gjutet i en liknande form som ”Back to the front” – med den viktiga skillnaden att materialet låter mer vässat och taggat denna gång. Entombed AD spelar sig med lätthet igenom Venom-lutande black’n’roll i ”Total death”, gräver upp gamla Sodom i nämnda ”Silent assassin” och passar på att norpa ett Carcass-riff till hårdrockiga ”The winner has lost”, ivrigt pådrivna av Jakob Hellners ändamålsfeta ljudbild.
Bra så, kan en tycka. Kika sig lite förnöjt över axeln och tänka på att den drivna pionjäranda som lyckades föra gruppen ända in till Swedish Music Hall Of Fames finrum härom året inte är helt förgången.
Något sånt gryr emellertid inte på allvar på ”Dead dawn”. Snarare hörs en grupp som är så trygg i det den gör att inte ens en ballad kan rucka grundmissionen.
BÄSTA SPÅR: ”Black survival”.

LÄS FLER ALBUMRECENSIONER HÄR!