Vissa personer är likt födda till att stå på scen – och just en sådan är Lzzy Hale.

Hon sätter två ben på ordet självklarhet, en rödnyanserad frisyr på hemlandets radiorocktradition och uppträder likt en blandning av Joan Jett och Janis Joplin.

Därför – så synd att hon inte har något bättre att jobba med.

Rent dramaturgiskt går det att strukturera ett set utifrån det konventionella och skruva upp maxreglagen direkt från start.

Kvartetten från Red Lion, Pennsylvania, väljer emellertid en totalt motsatt stig genom att lugna ner inledningstemperamentet till en avvaktande frid i och med ”Bad girl’s world”.

Det är ett lika slugt som enkelt knep, där ansatsen får en fängslande och emotionellt laddad uppbyggnad, men som sen dessvärre inte följs upp av något lika spännande.

För Halestorm är ett band med såväl tillgångar som baksidor. Kompetenskontrasterna skaver och skevar, utan att egentligen bilda en helhet som håller mer än i teorin.

För visst, Lzzy Hale är själva stjärnglansen personifierad. Självsäker, ödmjuk och trygg leder hon bandet genom en repertoar som är så radiorockigt artig att det inte spelar någon större roll om det kastas in ett Black Sabbath-lutande riff (”Sick individual”), drar åt yster Georgia Satellites-boogie (”I like it heavy”) eller skör feministpepp (”Dear daughter”) – den mittenfåra som låtarna kör på är så övertrång det lätt blir trafikstockning.

Även en naturlig stjärnglans behöver en riktig himmel att projiceras emot, liksom.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER!