Hans rock är gravallvarlig och brådmogen. Men som person är Hozier en gullis. 
Det kommer han ganska långt på.

”Take me to church” är en osannolik hit. Deltablues-ballad(!) skrivs och spelas in av 23-årig rockstreber på föräldrars vind som protest mot katolska kyrkans syn på homosexuella. Två år senare: Grammy-nominering, över 100 miljoner visningar på Youtube och en halv miljard lyssningar på Spotify.
Tack vare ”Take me to church” står Andrew Hozier-Byrne från Wicklow, Irland, nu inför ett tokutsålt Cirkus i Stockholm. I nostalgiskt hårsvall ser 25-åringen ut som en medlem i det fiktiva rockbandet Stillwater. Han verkar älska varje sekund på scen. Det gör han nog rätt i, för sagor som denna tenderar att bli korta. Men skulle ”Take me to church” sluta som ett one-hit-wonder har irländaren en stabil karriär som barsångare framför sig. Han gör en klanderfri cover på David Bowies ”Young Americans”. Tolkningen av The Beatles ”Blackbird” är mer oinspirerad. Detsamma gäller egna håriga hommager till musikhistorien som ”Jackie and Wilson”. Då är den dämpade duetten tillsammans med cellisten Alana Henderson bättre. ”In a week” är en modern ”Romeo och Julia”-historia där låtens kärlekspar dör tillsammans på en äng och blir uppätna av insekter.
Som person är Hozier urbota irländskt trevlig. Bandpresentationen inkluderar till och med backline-teknikern. Där har ni vidden av hans hygglighet.
Och så till slut; ”Take me to church”. Jag har aldrig, ens i kyrkan, hört så många ”amen” i kör.