Far out, man. Groovy.
Tame Impala twistar om gammal psykedelia och utan att vi riktigt förstod hur det gick till har de plötsligt blivit ett stort band.

Nu är det en grov förenkling att påstå att Kevin Parker, som är både hjärna och hjärta och enda fasta punkt i bandet från australiensiska Perth, plockar upp den klassiska 60-talspsykedelian rakt av. Att Tame Impala fem år efter debuten är ett så stort band att de ledigt fyller Annexet och blir tolkade på nya Rihanna-albumet handlar förmodligen ganska mycket om att Parker bygger ihop det sinnesutvidgande och mangeldröniga med tiotalets elektroniska sovrumspop. Inte minst på senaste albumet ”Currents” från i somras låter han kärleken till den softare popen flöda.
Även texterna som Parker skriver är ofta den ensamme outsiderns, ibland nästan banalt raka och vemodiga livsbetraktelser ganska långt ifrån ”Astronomy domine” eller ”White rabbit”.
Men på scen känns Parker ganska mycket som en slackercool ”dude”. Han plockar roat åt sig en bh med ett telefonnummer i som ett kvinnligt fan kastar upp på scenen.
Och han gillar att fylla varje vrå av lokalen med ljud och bädda in scenen i en digital laserversion av 60-talets flytande färgflöden. En stadig laddning konfetti sprutar ut redan i första låten och i instrumentala, improviserade ”Oscilly” låter Parker en oscillator kopplad till gitarren måla ljusmönster på backdropen.
Det är också när Tame Impala bestämmer sig för att antingen vara det moderna popbandet eller den manglande psykedeliacombon som de når längst.
Lättfotade melodier som de i ”Yes, I’m changing” och ”Eventually” är lysande. Liksom avslutande ”New person, same old mistakes”, låten som ”RiRi” lånade.
Allra mäktigast blir det när Tame Impala går på de riktigt tunga grejerna, som den utdraget drönrockiga ”Apocalypse dreams”. Eller ”Elephant”, armerad T Rex-boogie där det för en stund rent av börjar lukta Roskilde på Annexet.
När Tame Impala ibland hamnar någonstans mitt emellan, där popen inte känns tillräckligt distinkt och rytmerna inte alltid vet om de vill dansa eller dundra, blir det lite svårare att engagera sig.
Men oftast är det här en högst sympatisk attack på sinnena.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER!