I krispigt scenljus kvider James Bay fram sin rock.
Så som tusen och åter tusen unga män gjort före honom.

25-årige James Bay från Hertfordshire är en av de arenatrubadurer som sprungit ur Storbritannien de senaste åren. En lillebror till fellow långhårige Hozier, som Bay dessutom supportat.
Annexet är fullt av tonårstjejer och killar med gitarrdrömmar och för stora skor. I extremt konsekvent look – hatt, hårtest framför örat, svart – inleder James Bay och hans band med att rocka sitt tuffaste. Resultatet är, ungefär, Bryan Adams ”Reckless”. Skvalrock och tuggande ”Summer of ’69”-riff möter lidelsefulla ballader. Men James Bay saknar livskraftiga melodier och en egen USP. Kvar finns blott en snygg kille som känns utklädd av skivbolaget att spela rollen som rockstjärna. Bay spelar den rollen så bra att han nästan känns fiktiv. Det teatraliska gensvaret från publiken förstärker illusionen av att vi befinner oss på en reklamfilmsinspelning.
Innan sin tveklöst största hit ”Hold back the river” står James Bay bara tyst och kräver publikens ovationer i tre minuter. Konserten är en stilstudie i rocken som den allvarsamma leken och mannen som dess självuppburne posör.