Ellie Goulding är någonting så ovanligt som en modest stjärna. Med klanderfria popnummer och sval charm tinar hon sakta upp en gapande Glob.

Ellie Goulding, 29, har gått från kritikerhaussad indieartist till att aspirera på titeln som Herefordshires Taylor Swift. Med fjolårets ”Delirium” lämnade hon den lite mer spetsfundiga syntpopen för att göra sitt Stora Popalbum.
Men där kompisen Swift är en självklar och starkt lysande artist lät Goulding märkligt blek och distanserad på ”Delirium”. Så när hon nu ger sig ut på sin första världsturné har hon kvar att bevisa vem hon egentligen är.
Globen är lika full som under en gruppspelsmatch mellan Danmark och Tyskland i hockey-VM. Men Goulding rullar proffsigt oberörd ut popnummer på popnummer. De pendlar mellan Max Martin-rock, edm-refränger och flörtar med brittisk nittiotalspop. Hennes röst har kameleontkvaliteter. Hon kan gå upp i en sopran, nasal på gränsen till irriterande, och hon kan sjunga rockhest som Courtney Love (som hon också liknar lite).
Mot slutet av konserten skiner den riktiga Ellie Goulding äntligen igenom. Det händer i ett rörande mellanprat om en klänning som är lite för lång. Och när (maratonlöparen) Goulding berättar att hon har ont i ryggen.
Och i vänskapshymnen ”Army”, med foton på Ellies bästis i bakgrunden. Där har hon en refräng som kan välta Globar och tina upp vinterhjärtan. Detsamma gäller jordskredsballaden ”Love me like you do”. Genialiteten i att bryggan kommer först innan andra refrängen är en av alla anledningar till varför Max Martin förtjänar Polarpriset. Lyssna bara vad som händer efter 1 minut och 40 sekunder, så förstår du vad jag menar.