HIPHOP Våra största hiphop-artister – i synnerhet Kanye West, då – har tagit detta med att släppa musik på internet till en helt ny nivå. Plötsliga, oannonserade album är ungefär lika oväntade som flingor i mjölken. Men vi får också generellt mer musik än tidigare. Flitigast är Future som har släppt så många mixtapes och album den senaste tiden att jag tappat räkningen. Ofta kommer ett släpp strax efter det ”officiella” albumet. Känslan är då nästan alltid att det handlar om låtar som inte fick plats på den faktiska skivan. Drake gjorde det med mixtapet ”If you’re reading this it’s too late”. Nu har turen kommit till Kendrick Lamar, som så sent som i mars förra året släppte den moderna klassikern ”To pimp a butterfly”.
Minialbumet ”Untitled unmastered” innehåller åtta låtar som – att döma av de datum spåren är döpta efter – är inspelade de senaste tre åren. Ett av dem premiärspelade Kendrick på sitt politiskt laddade framträdande på Grammygalan häromveckan.
Oavsett uppsåtet – om Lamar flyr förväntningarna från ”To pimp a butterfly” eller helt enkelt bara vill dela med sig av vad som finns på hans dator – är det en ynnest att få lyssna på musiken.
Precis som på ”To pimp a butterfly” ramar han här in sitt förrädiska flow med beats som minner om hela den svarta musikhistorien, men som mest av allt känns här och nu. Musiken är lös i fogarna, beatsen dimmiga, luddiga. Och här finns massor att jubla över. De ständiga flörtarna med frijazz och 70-talssoul. Uppfinningsrikedomen. Svänget. Lekfullheten i musiken som frontalkrockar med de mörka texterna om rasism, kändisskap och sex. Och Kendricks själva röst, såklart.
”Untitled remastered” låter inte alls som något hastverk. Snarare som en fortsättning på ett pågående livsverk.
BÄSTA SPÅR: ”06.30.2014”.