POP Vilket är ditt bästa Primal Scream-minne? Jag har två. Det första är från en tågresa till Manchester. Jag var på väg till en Oasis-konsert med den färgsprakande ”Screamadelica” i öronen och Manchesters hopplöst grå förorter för ögonen. Det andra är en rykande het Roskilde-eftermiddag längst fram vid Orange scen. Bandet hade just släppt sin svårt Tom Petty-rockande skiva ”Riot city blues”.
På sitt elfte album, delvis producerat och inspelat av Björn Yttling i Stockholm, framkallar den Glasgow-bördiga gruppen inte riktigt lika översvallande känslor. Det är en ganska spretig tripp av nostalgisk Manchester-funk, avdammade telefonföretagsrefränger som påminner om albumaktuella(!) The Dandy Warhols, tjusigt finstämd Vashti Bunyan-folk, glättig pop med Sky Ferreira, psykedelia och ”Revolver”-rock. Men den hålls samman av en ständig värme och kärlek till popmusiken i sin mest passionerade form.
Och när Bobby Gillespie i sistaspåret ”Autumn in paradise” sjunger om fabriker där ingen jobbar längre till melodier i polotröja och prickiga strumpor från vintage-klädkedjan Pop boutique är jag tillbaka på tåget till Manchester.
BÄSTA SPÅR: ”Autumn in paradise”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!