HIPHOP ”Views” kom som ett sociala mediers yrväder en aprilafton. När jag vaknade hade det slutat snöa utanför och Drakes fjärde album fanns till slut att ladda ner. Jag ska ärligt säga att jag var en smula nervös för att trycka på play.
Vi tar det från början.
När Drake först kom var han inte alls något yrväder. Han var motsatsen; snarare en försiktig bris en junimorgon. Jag tänker på ”Karaoke” från debuten, min Drake–favorit. Sedan kom ”Take care”. Den första halvtimmen är nog det stycke sammanhängande musik jag har lyssnat mest på under tiotalet, näst efter Frank Oceans ”Channel orange”. Till mjuka, detaljrika beats rappade och sjöng Drake om vartannat om exakt det som betydde mest för honom, eller bara det som råkade finnas i hans synfält. Resultatet var ett slags superärlig r’n’b i vilken Drake lyckades låta både sublim och liten på samma gång. Där andra rappare var okuvliga superhjältar ringde Drake ynkliga telefonsamtal om natten.
Jag trodde ”Take care” var början på någonting ännu större men i emo-r’n’b – som i livet självt – märker man sällan när det bästa händer, när det händer.
”Nothing was the same” var alls inget dåligt album, men saknade föregångarens magi. Detsamma gällde de två mixtapes som följde.
Under den två år långa PR-kampanj som har lett oss fram till ”Views” – en mer utdragen och lite tråkigare version av kampanjen bakom Kanyes ”Pablo” – har jag tvingats bry mig lite mindre om Drake för varje dag. Han har helt enkelt gett ut lite för mycket musik som låtit som axelryckningar. Samtidigt har det uppstått en allt större diskrepans mellan vem Drake vill vara och vem jag vill att han ska vara. Man kan egentligen koka ner det till en mening: Jag föredrar min Drake ledsen, han klär inte i Kanye West-mode.
Därav nervositeten. Men ”Views” börjar oerhört lovande. Med ett brisigt beat och Drakes röst som ligger och gosar i ett kuddrum av stråkar. Där låter han helt avslappnad, fri från irriterande ”Hotline bling”–manér.
Den första halvan av albumet tar vid så perfekt där ”Marvins room” tonade ut att jag nästan får nypa mig i armen. Den jazziga ”Feel no ways” är helt jäkla sensationell och små hypnotiserande interludes ger liv åt skivan.
För ett tag sedan cirkulerade en bild på internet där Drakes producent Noah ”40” Shebib låg kollapsad över mixerbordet. På ”Views” verkar han och Drake ha hittat tillbaka till magin genom sömnlösa nätter. Musiken har inspirerats av hemstaden Torontos skiftande årstider och låter exakt så, i all sin subtila skönhet.
”Pop style” är ett av de sämsta spåren på ”Views”, ännu ett exempel på det paranoida hävdelsebehov Drake redan luftat på ”Nothing was the same”. Och ”Hotline bling” är en extremt malplacerad avslutare. Men de är bara undantagen som bekräftar att ”Views” är så mycket starkare än sina singlar. Och det är OK, för då har Drake redan mig lindad kring sitt lillfinger.
Med det trånande Partynextdoor–samarbetet ”With you”. Den neosouliga epilogen av ”Faithful” med Kanada–duon dvsn. Och den svala Rihanna–duetten ”Too good”.
”Since ’Take care’ I’ve been caretaken”, rappar Drake i ”Redemption” och bekräftar det jag inte riktigt vågade hoppas på.
”Views” är den hopplöst blå fortsättningen på ”Take care”. Åtminstone i sina finaste stunder och just nu, när molnen skingrar sig och solen sipprar igenom min view från Liljeholmen.
BÄSTA SPÅR: ”Feel no ways”, ”With you” och ”Faithful”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!