POP ”Alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström”.
Det är en rad från låten ”River en vacker dröm” och när den för första gången sjöngs offentligt, på en milt uttryckt triumfatorisk konsert på Way Out West 2010, tyckte  vi nog allihop att det där bara var befängda hjärnspöken hos decenniets mest hyllade svenska popartist.
Men de senaste veckorna har det faktiskt anats tendenser till en liten backlash.
Kanske handlar det på sina håll ljumma eller rent besvikna mottagandet av de nya låtarna mest om att det blev Ullevi ännu en gång, dessutom gånger två. Att den publik som under alla år odlat en djupt personlig relation till Håkan nu på allvar har svårt att dela honom med kreti och pleti och att varje liten ansats i arenariktning därför förses med misstankar om att han ”säljer ut” och anpassar sig efter de nya omständigheterna.
Möjligen var det ett misstag av skivbolaget att släppa låtarna styckvis, att fyra gånger i rad ge folk hopp om nya ”Tro och tvivel” eller ”När lyktorna tänds”.
Jag vet inte. Men även om inte heller jag blir lika hårt knockad av ”1974” som jag vant mig vid att bli av den här artisten har jag svårt att förstå den hårdaste kritiken.
”Din tid kommer” skylldes för att ha en grund text men låten har fortsatt växa sedan den kom och jag får dessutom en allt starkare känsla av att den kan handla om något högst personligt.
Visst, den folkpoppiga ”Hon är en runaway” är kanske mest en snygg och lite flyktig bagatell i Håkan-katalogen.
Men jag gillar verkligen ”Brinner in the shit”, med sin storslagna blandning av trasigt och finputsat.
Och i avslutande ”Lämna mig inte i det här skicket” (tre, om än starka, plus) anas ännu en låt med potential att gro.
En till synes hastigt inpassad text till en närmast kaliforniskt slickad melodi med new wave-undertoner och Philly-doftande discostråkar. Rost och krom om vartannat, här också. Det handlar om kärlek som dör ”i blod, i smuts och i panik” men med det patenterade hellströmska ljuset väntande runt hörnet: ”nånstans bara vet jag, jag kommer bli alright”.
Om ”1974” pekar ut en ny riktning för Håkan är det möjligen mot något softare och ännu vuxnare.
Men det känns egentligen lika svårt att säga någonting om det som det känns vanskligt att döma ut Håkan Hellström baserat på en ep.
Bli heller inte förvånade om han har sparat de där verkligt omtumlande låtarna till albumet som släpps i höst. Det hade nog jag gjort.

RECENSION AV ”DIN TID KOMMER”

RECENSION AV ”HON ÄR EN RUNAWAY”

RECENSION AV ”BRINNER IN THE SHIT”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!