POP Laaksos femte album, deras första på nio år, handlar om pop med anthem-känsla, raka melodier, ettrigt driv och en näve i luften. Den formel som Markus Krunegård, Lars Skoglund, David Nygård och Mikael Fritz behärskar så till fullo. Och när jag hör Broder Daniel-slingor, ”Sympathy for the devil”–”wo-hos” och Babyshambles-punk flasha förbi slår det mig att den här typen av popmusik – som för ett drygt decennium sedan titulerades ”indie” – nog aldrig riktigt kommer att dö ut. Det finns alltid en ny generation som köper randiga tröjor i barnstorlek, har massor av festivalspring i ben och pirr i mage och vill stå längst fram vid ett kravallstaket och slänga med lugg. Och just nu har jag svårt att tänka mig att det finns något band som representerar den popmusiken bättre än just Laakso.
BÄSTA SPÅR: ”So happy, so sad”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!