Det finns inte en enda ton, färg eller detalj som skaver.
Att se The 1975 live är som att kliva rakt in i en perfekt stylad bostadsannons.

Det går inte att lära sig läxan nog. Att aldrig någonsin räkna ut en avsomnad trend eller bespottad genre.
För oss som upplevde 90-talets nästan maniskt obrydda musikvåg, där grunge och Kurt Cobain var absoluta stil- och attitydideal, kan brittiska The 1975:s succé vara svårbegriplig. Musiken är kliniskt ren. Polerade Yazoo-syntar och sprättigt funkiga gitarrer. Produktionsporr a la Peter Gabriel. Sexigt Prince-slickt. De släpar inte bara in sängkammarsaxofonen i matchen igen, de lyckas till och med göra mässingpjäsen cool bland ett hav av skrikande tonåringar.
En bedrift i sig.
Men så är Manchesterbandet också riktigt bra på sin blanka, välskrivna 80-talspop. Kvartetten tummar aldrig på melodierna. Och precis som på skiva finns inte ett enda korn som bänder eller grusar ned låtarna inne på Arenan. Allt är nästan irriterande perfekt samtidigt som spelningen ser ut exakt som The 1975 låter. Med en bedårande ljusshow – med allt ifrån ett virrvarr av pastell till skarpa laserlinjer och Manhattan-neon – är det här kvällen då det är lika viktigt att stå längst bak i lokalen och se led-magin som att svettas med bröstet mot kravallstaket.
Men hur snyggt instrumentalt och visuellt fulländad konserten än är har The 1975 svårt att beröra på djupet. Speciellt som spelningen är lång nog att rymma mycket av det lugna material som är vackert på skiva men väl stillastående live. Det märks inte minst i den sista halvtimmen när danssäkra låtar som ”Girls”, ”Chocolate”, ”The sound” och ”Sex” förlöser hela giget.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!