POP Det har gått 21 år sedan jag hörde Beth Orton för första gången.
21 år…
Ibland hugger tidens gång lite djupare än vanligt.
Då var den brittiska låtskrivaren och artisten en lugn oas bland alla block rockin’ beats på The Chemical Brothers debutalbum ”Exit planet dust”.
Orton skulle snart promenera ut på ängen, sätta sig ner på en blommig filt och göra analog folkpop. Och hon stannade länge kvar där under sin trygga korkek, som ett brittiskt och lugnt svar på tjuren Ferdinand.
På ”Kidsticks” återvänder hon till sina elektroniska rötter. Albumet är något så ovanligt som en tillbakablick som låter modernare än vad Beth Orton varit på många år. Det är som om hon gör en remix av sin egen karriär.
Loopar och samplingar och närmast baleariska synthljud bygger upp en fragmentarisk, mjuk och ambient atmosfär. Produktionen är drömliknande och svävande. På många sätt påminner musikens halvvakna tillstånd mer om James Blake än Fairport Convention.
Ändå är det lika enkelt att höra låtarnas äldsta rötter. Låttitlar som ”Snow” och ”Moon” och ”Petals” och ”Dawnstar” visar att Beth Orton fortfarande har lika nära till naturen som Enya. Hon döper även en låt efter den brittiska folkmusikens viktigaste tyg och plagg — manchesterbyxor.
Och det är alltid väldigt lätt att härleda både rösten och melodierna till den uppenbara förebilden Sandy Denny. Om någon hade sagt att Beth Orton lärde sig sjunga genom att lyssna på några Dennys bästa inspelningar, särskilt soloalbumen ”Sandy” och ”Like an old fashioned waltz”, skulle jag inte direkt tappa hakan i tekoppen.
Det saknas verkligen inte poänger med ”Kidsticks”. Men det känns mest som en början och något ofärdig nystart. Flera spår lommar runt utan att märkas särskilt mycket. Men att Orton nu väljer att ge sin karriär nya kläder, eller kanske nygamla i hennes fall, är värt en liten applåd.
Det finns mycket guld att upptäcka i det vidsträckta gränslandet mellan ett skålpund näver och en laptop.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!