Vi må bara vara några månader in i 2016, men det känns ändå som ett av de konstigaste och mest tragiska åren på länge när det gäller musikvärlden och dess profiler. Inte nog med att David Bowie gick bort tidigt i januari, sedan dess har vi tvingats fila på dödsrunor över såväl Prince som Keith Emerson och nyligen Olle Ljungström. För att nämna några.
Lika hjärtskärande, om än inte lika fatalt, var det besked som kom i mars: att Brian Johnson tvingas sluta turnera som frontstrupe i AC/DC. Något som tycktes kunna bli droppen som fick bägaren att rinna över för gruppen, då den redan är hårt sargad efter Malcolm Youngs svåra sjukdom och Phil Rudds märkligheter i privatlivet.
Det som sen hände har varit föremål för såväl debatt som mången ironiska kommentarer på nätet. Inte nog med att Angus Young beslutade sig att fortsätta ”Rock or bust”-turnén utan den sångare som i 36 år har frontat bandet, när rykten började florera att Guns N’ Roses omvittnat strulige mainman Axl Rose, en man med ett strul-cv så brokigt att Rudd framstår som en vattenkammad korgosse i jämförelse, då framstod samtiden än mer bisarr och konstig. Speciellt som detta inträffade just när hans originalband hade bekräftat en återförening med Slash och Duff McKagan för en rad spelningar under året. Megamärkligt, liksom.

Men så är det. Och i går var det premiär för Whole Lotta Rose, eller vad vi nu ska kalla bandet, i Lissabon i Portugal.
Jag måste erkänna att jag har varit en av dem som har kritiserat beslutet, både i såväl syrliga som mer grundade ordalag. Dels för att jag tycker hela agerandet är märkligt från Youngs sida och ett beslut som måste vara rotat i djup rädsla för en ekonomisk smäll snarare än i ren artistisk nödvändighet, och dels för att värvningen bara kändes … fel.  De gånger jag har sett Guns N’ Roses under senare år har just frontmannen varit det svaga kortet på scen, och när man därtill lägger hans extravaganta vanor att försena spelningar och i övrigt underliga beteende så kändes rekryteringen ännu mera märklig.
Men… Om världspremiären ska vara representativ så gör Rose ett fullkomligt hyggligt jobb som vikarie. Trots att han sjunger från någon slags tron efter att ha brutit benet under Guns comebackgig i Los Angeles nyligen, eller kanske just därför, så låter det som han bjuder låtarna sin personlighet utan att direkt våldföra sig på dem. Och plötsligt ter sig Angus Youngs tankar bakom värvningen inte lika svårbegripliga.
Om det håller samma klass genom hela Europaturnén och en handfull USA-gig återstår att se, liksom om Rose kan hålla sig i skinnet länge nog utan att låta sitt rockstjärneego svullna upp igen i rollen som inhoppare.
Men så här långt är jag beredd att erkänna: Jag hade fel. Och jävlar vad glad jag är över det.

LÄS MER:

• Axl Roses AC/DC-gig väcker många frågor.

• AC/DC:s sångare riskerar att bli döv.

• Det här kan bli hur hemskt som helst.

• Mer än knallpulver – det hänger på Rose.

• 12 Axl-ögonblick som visar att Guns N’ Roses återförening kan bli problematisk

• Här återförenas Guns N’ Roses.