POP Meghan Trainor tycks ha ett bombastiskt självförtroende. Hon får nog knipa med tårna kring sovrumsmattans kant för att inte lyfta som en luftballong när hon framför spegeln vältrar sig i egoboost-temat:”I can’t help loving myself/If I was you, I’d wanna be me too”. Me, me, me. Jag unnar henne den känslan. Men musiken hon släpper ifrån sig …
Efter genomslaget med ”All about that bass” gick det bara utför för den 22-åriga singer-songwritern från Massachusetts – vad Billboard-listan och cv:t än säger.
Hennes nya album känns lika käkförlamande bubbelgum och Disneyland-fejk som det förra. Även om hon sjunger lite till sin mamma och till vännerna. Det låter mest krystat mellan nödrimmen. Synd, för Trainors sångröst är cool och skulle kunna uträtta vackra saker.
En tesked countrypop, en matsked Michael Bublé, bred hiphop och r’n’b från 90-tal och tidigt 00-tal (Destiny’s Child, Christina Aguilera) och blandad EDM har Meghan Trainor slängt ner i mixern. En slug idé om målet är att klättra på Billboard igen, men jag tröttnar 30 sekunder in i varje låt. Det bara trallar på, utan själ.
Den rosa sörjan som Trainor häller upp i glaset är tyvärr, än en gång, helt odrickbar.
BÄSTA LÅT: Ja, vilken ska vi ta… ”NO”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!