GÖTEBORG. Pusselbitarna börjar falla på plats. På ett utsålt Scandinavium visar Mumford & Sons att de har lämnat de mindre scenerna bakom sig för gott.

”Vi är verkligen glada över att vara tillbaka. Vi ser fram emot att ta upp tråden där vi slutade här i Göteborg, på Way out west för ett par år sedan”, säger keyboardisten Ben Lovett i en loge ett par timmar före kvällens konsert.
Och det är ungefär så Mumford & Sons karriärkurva och succé har sett ut sedan starten för knappt tio år sedan. Ständig utveckling. Ett nytt kliv för varje album, nya tegelstenar för varje turné. Inte minst i Sverige.
Här i Scandinavium, bandets största egna svenska spelning hittills, hinner britterna bara skymta i kulisserna på väg upp på scenen innan publiken vrider upp sig själv till elva. All text sitter i sekunden. Allsången är på extranummernivå från första låten. Det är något med det irländska anslaget i bandets musikaliska urkärna som hittade fram till den svenska publiken direkt. Nu, med en både bredare och starkare låtkatalog, framträder kvartettens arenarockaura tydligare än någonsin. Mumford & Sons gör också det mest som kännetecknar genrens största. Stora låtexplosioner avlöser bandets lugnare material. Frontmannen Marcus Mumford lägger hela ”Ditmas”, en av kvällens starkaste nummer, på att springa runt hela Scandinavium och sjunga på läktarna mitt bland publiken. Extranumren inleds på en liten scen mitt i arenan, med de fyra medlemmarna ensamma runt en enda mick.
Någonstans i just det finns också en stor anledning till att fansen har tagit Londongruppen till sina hjärtan redan från debutalbumet. Mumford & Sons släpper aldrig närkontakten med publiken, inte ens i en jättehall som Scandinavium. Vid sidan av den musikaliska urkraften som vibrerar genom hela konserten är det just känslan av att vi aldrig är i en större lokal än en tajt rockklubb som gör allra störst intryck.
Sedan får det stå vilken lokal det vill på biljetten.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR