Så låter nya Kent-albumet
av
Den 20 maj släpper Kent sitt sista album ”Då som nu för alltid”. Aftonbladet har fått lyssna och här är de första intrycken.
Det är måndag morgon och jag och kollegorna från Expressen och Eskilstuna-Kuriren sitter i en lägenhet i Vasastan och lyssnar på den sista nya musik som Kent någonsin kommer att släppa ifrån sig. Och det är faktiskt lite andäktigt.
För även om Kent släpper en samling i höst, där de två allra sista nya Kent-låtarna kommer att finnas med, känns det ändå som att ett album som avslutas med en låt som heter ”Den sista sången” är den officiella finalen från landets största rockband.
Kent är, som vi ju vet, måna om att göra saker snyggt.
En enda genomlyssning är långt ifrån underlag för en recension, så den återkommer vi med på släppdagen.
Men det kan konstateras att albumet, inspelat i den milt uttryckt legendariska Electric Lady-studion i New York, är en gedigen sista ansträngning, där Kent gärna skalar av och sätter rytmerna och syntharna i centrum och där Jocke Bergs texter gärna verkar vilja samla ihop och summera det som livet eventuellt har lärt honom.
Här följer några första intryck, låt för låt.
”Andromeda”
Första spåret låter även som en potentiell konsertöppnare. En nästan visaktigt vän melodi i versen exploderar över i en maffig gitarrefräng. Jocke Berg minns sin barndom i ”landet som försvann under ljuset från Andromeda”.
”Tennsoldater”
Elektroniskt dansant pop med Chic-gitarr och en text om att vara sann mot sig själv, inte minst i relationer: ”Hur gärna jag än vill kan jag inte lura mitt hjärta”. Inte alldeles omedelbar låt, man vill lyssna mer.
”Vi är för alltid”
Jocke sjunger med vocoderaktig röst med den klassiska Kent-mixen av kaxighet och självförakt. Allt över en spartansk groove som är omedelbart igenkännlig som Kent. Det är härifrån som titeln ”Då som nu för alltid” är hämtad.
”Den vänstra stranden”
Midtempoballad byggd av återhållen elektronik. Några få synthtoner vecklas ut och blir till något tyngre, med en grovkornig gitarr som kommer in och rör om. Ungdomsminnen från tidigt 90-tal.
”Nattpojken & dagflickan”
Ännu en ballad, med tunga beats och skimrande synthar. En sång om kärlek och villkoren för relationer, i duett med Anna Ternheim. Jocke sjunger (till Anna?): ”jag blir en bättre person när jag hör din röst på radion”.
”Vi är inte längre där”
Singeln låter ännu bättre placerad i sitt sammanhang på albumet. Väldigt mycket essensen av det sentida Kent, storslagen vemodspop.
”Förlåtelsen”
Mer typisk discorock-Kent, med handklapp, plockande gitarr och en självrannsakande text om att glömma bort var man kommer ifrån och förlora sin riktning. Låter spontant som att den hade kunnat vara en singel.
”Skyll inte ifrån dig”
Naken ballad med tunga trummor. Mer livsinsikt och kanske lite extra hudlös sång av Jocke, som adresserar låten till en vän som har det svårt.
”Gigi”
Rena Nirvana-dynamiken: en väldigt lättflytande och poppig vers växlar över i rent dieseldoftande metaltyngd i refrängen. Ett slags uppmaning om att alltid låta hjärtat vara med.
”Falska profeter”
Lätt ”Kärleken väntar”-minnande öppning, med en liknande sorts groove men en mer oroväckande stämning. Här blir Jocke tydligt politisk, ser hur murarna växer omkring oss och deklarerar ”sin propaganda”: gemenskap, vänskap, solidaritet.
”Den sista sången”
Vemodig – förstås – avskedsballad som utspelar sig i Kalifornien och New York. ”Det är den sista gången vi ses, det är den sista sången jag ger dig” sjunger Jocke Berg och det kan handla om en relation men givetvis är det även ett farväl till publiken. En barnkör stämmer upp och inget öga är torrt. Vi kan nog anta att den lär avsluta konserterna på turnén i höst.
