Den irländska folkrocken har förvisso alltid gjort sig bäst i absolut en mental närhet till skummande ölkranar och en kladdig bardisk.
Därför är det måhända naturligt att Bostongruppen mer och mer börjar bli – ett pubband.
Knappast tråkigt eller rent av irrelevant, men med en repertoar som tyngs av fler och fler underliga coverval.
På ett sätt är återkomsten till Gröna Lund, med bara fem dagars marginal exakt fyra år sedan förra besöket, en högst rimlig repris.
Liksom en nöjespark i sig andas Dropkick Murphys musik en sorglöshet i tilltalet, om än ofta med en dov sorgkant i undertonerna, som passar likt formskuren bland förbisusande bergochdalbanevagnar, popcornstrutar, ivrigt snurrande tombolahjul och en vänlig kväll då juni visar sig från sin mest blida sida.
För att spela bort sådana givna framgångsgrunder krävs stora tivolisnurren å det grövsta, och det har Massachusettsgruppen då rakt inte drabbats av. Så länge den plockar russinen ur den omfångsrika kaka som en 20-årig karriär har gräddat så träffar den ofta den där specifika partynerven som dess folkpunkiga uttryck är så beroende av. Septetten plockar upp en yngling från lokala bandet Zero Zero för att lägga entusiastisk gästgitarr på ”Curse of a fallen soul”, sjunger nostalgiskt om Agnostic Front, Minor Threat och GBH i ”Sunday hardcore matinee” och slänger in en ettrig ”Citizen C.I.A.” som extra hoppbete för de välkolorerade tuppkammar som trängs bland den sedvanliga tivolipubliken.
Men bisarrt är: Ju längre karriären tycks pågå, desto mer tycks Dropkick Murphys se nödvändigheten att blanda ut den egna repertoaren med mer eller mindre märkliga covers. I kväll får vi Sverigepremiär för hejarklacksvisan ”You’ll never walk alone”, söderspelad till knapp hållbarhet, en sällsam men ändå ganska lyckad tolkning av The Cars ”Just what I needed”, medan avskedsmelodin ”Having a party” (Sam Cooke) mynnar ut i någon slags egendomlig punkkaraoke.
Förvisso bör väl pubkänslan alltid vara närvarande i den här melankolistudsiga dragspelshambon. Men någon måtta får det väl ändå vara.
Om gruppen ska fortsätta vara sin välkänt inarbetade endorfinkanon kan den inte gå längre än så här.
Fotnot: Dropkick Murphys spelar på Liseberg i Göteborg i kväll.

LÄS FLER NYA KONSERTRECENSIONER HÄR!