Det går förstås att komma långt med en gedigen sångare och en mytomspunnen hårdrocksikon.
Men i kväll är det framför allt gitarristen DJ Ashba som ser till att Sixx:A.M. lyfter.

Det finns nog en sanning i att Mötley Crües avskedsturné blev bandets mest harmoniska på evigheter. Ändå är det kanske inte medlemmarnas varma vänskap som kännetecknar det klassiska LA-bandet.
Att det stämmer betydligt bättre på basisten Nikki Sixx:s före detta sidoprojekt Sixx:A.M. märks däremot både utanför scenen och på den. Medlemmarna verkar ha kul tillsammans, inte bara var för sig. Och med tyngdpunkten på fem år gamla ”This is gonna hurt” och senaste albumet ”Prayers for the damned, vol. 1” är det just bandet – och musiken – som står i fokus. Scenen är rensad på trams. Ljusshowen är spartansk. Två körsångerskor stärker upp i bakgrunden. Några rökmaskiner står och fiser i var sitt hörn. DJ Ashbas karusellakrobatik, Nikkis djupa basvaggande och sångaren James Michaels stabila röst står i stället i fokus.
Några låtar är för anonyma för att glöda upp tivolit och ibland blir sången alldeles för präktig på det där tillrättalagt amerikanska viset. Ändå saknas det inte tillfällen då både bandet och konserten glimrar. Speciellt när SIxx:A.M. plöjer fram i sina tyngsta hjulspår. Nya ”When we were gods” är bra i kväll, debutens ”Dead man’s ballet” bränner till och när frontmannen inför ”Rise of the melancholy empire” tar upp Orlandodådet och lyfter kampen mot terrorism får spelningen ett allvar som bandet behöver.
Men det är framför allt Ashba som ser till att konserten lyfter. Med sitt raffinerade gitarrspel och sin explosiva energi är han ständigt spelningens mittpunkt. Blixttajt. Lika glimrande musikaliskt som han är imponerande tuff som enmansshow.

LÄS FLER NYA KONSERTRECENSIONER HÄR!