POP ”I’m just a poor boy from Notingham/I had my dreams/but in this world/they’re gone, they’re gone”.
Så introducerar sig Jake Bugg, 22, på sitt tredje album. ”On my one” saknar likt sina föregångare helt tecken på att det råkar stå 2016 i kalendern. Det är ren retromusik. Sättet Bugg sjunger på, hans melodier, arrangemangen, låttitlarna – bortsett från ”Ain’t no rhyme”, som låter lite som om Noel Gallagher vore MC(!) samt den nya loggan som flörtar med old school-hiphop.
Jake Bugg har valt att spela in och producera de största delarna av albumet själv. Det är ett klokt beslut. För det är alltjämt i de mest nerstrippade stunderna Bugg är bäst. ”All that” är en söt Simon & Garfunkel-karamell, fjäderlätta ”The love we’re hoping for” hade passat perfekt på Paul Wellers debutalbum.
Jag brukar vanligtvis tycka att det bör finnas någon form av framåtrörelse i musik för att den ska kännas relevant. Men Jake Bugg är helt och hållet uppslukad av en annan tid, när heltäckningsmattorna låg kvar som ett dammtäcke över hela England, och mammor i alla småstäder dammsög dem förgäves medan pappor satt på puben efter ännu ett dag på fabriken. Själv sitter Jake Bugg på sitt pojkrum och sjunger små söta kärlekssånger med kvalster i näsan. S’alright.
BÄSTA SPÅR: ”All that”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!