Om det finns några premiärnerver under huden så döljer han dem bra.
20 år efter sitt allra första Stockholmsgig ser Lars Winnerbäck lika bekväm ut på Sollidens scen som han är älskad av sin publik.

Folklighet har många ansikten. Personalen har knappt hunnit sopa ihop sånghäftena från säsongen första ”Allsång på Skansen” innan det är dags för nästa premiär.
Lika folkligt bred, bara på ett helt annat sätt.
För medan det bara har gått ett dygn sedan Sanna Nielsen klev av scenen är det så klart en ocean till Lars Winnerbäck. En sångare så djupt inne i svenskarnas hjärtan men ändå fortfarande ett av vårt lands mest besvärade rockstjärnor. Att han skulle ha stått på samma scen här i går är lika troligt som att Joakim Thåström plötsligt skulle göra en duett med Ulf Lundell i ”Så mycket bättre”.
Det är som vanligt en vacker kärlek att bevittna, den mellan Lasse och hans fans. Så förbehållslös. Det har heller aldrig gått att missa sångarens ödmjukhet inför den. I kväll står han med ett leende på läpparna och bara nickar åt värmen mot scenen.
Samtidigt blåser han och det övererfarna bandet, inte minst samspelet mellan basisten Jerker Odelholm och trummisen Robban Eriksson, mer kraft i det senaste albumet ”Granit och moräns” starkaste låtar. ”Lågsäsong” blir ännu mer övertygande. ”Sysselmannen” får ett helt annat allvar efter att Lasse berättat om hur oförstående han är inför Trump som kandidat, brexit och småsinta påståenden om att vårt land inte har råd.
Men andra stunder bränner också till. När den molniga stockholmskvällen mörknar och Winnerbäck dränker ”Hosianna” i ett blått ljus och snyggt landsvägsdriv tar konserten omtag. Speciellt som det blir inledningen på en ovanligt fin svit av nerviga versioner av allt ifrån ”Elegi” och ”Elden” till den dystert gitarrekande ”Khom loy”.
Den där sista live-euforin, sparken i magen som aldrig slutar bulta, letar sig inte fram i kväll. Gnistorna lyser upp med pyro ovanför Solliden i stället för på scenen. Men, för första gången på väldigt länge tror jag att Winnerbäck kan hitta fram till den elden under resten av turnén. Framför allt om Linköpingssonen skulle ge ännu fler av låtarna mer tyngd med berättelser och egna tankar som inför ”Söndermarken” och ”Sysselmannen”. Mer av allt det som låter så naturligt och självklart i kväll.