– Kan du inte ta ett skämt hör du inte hemma på den här jävla planeten.
Fat Mikes hälsning sisådär en kvart in i konserten säger måhända mer än 27 låtar inför ett regndränkt nöjesfält.

Upptakten till bandets tivoligig vilar på två helt olika grunder: Dels frontmannens väldigt sociala medier-offentliga detox, dels ett högst obegripligt Facebook-bråk om huruvida NOFX ens skulle låtas framträda på en så pursvensk scen som just Gröna Lunds största.
Givet denna ingång missar Los Angeles-gruppen naturligtvis inte ett öppet mål – att inleda konserten med att spela den egentligen högst ickekontroversiella ”Kill all the white man”. Eller att tillägna Donald Trump ”72 hookers”, låta regnbågsflaggan utgöra enda egentliga scendekoration och ta upp sångarens färska nykterhet (”Jag har varit drogfri i 30 dagar och jag har roligare än någonsin – inte!”) före ”Six years on dope”.
Jag har sett kvartetten vid ett flertal tillfällen sedan mitten av 90-talet och alltid förundrats över och förbannat deras strategi att spela så lite musik som möjligt och i stället fylla ut tiden med mer eller mindre pubertal prutthumor. I kväll hittar ensemblen emellertid ganska snabbt rätt ton. Det blir inga fjärtar i mikrofoner, inga svamliga monologer om sex och droger (gärna då de görs tillsammans) – utan snarare understundom både genomtänkt och spontan underhållning som siktar in sig nånstans mellan prostatan och hjärnans empaticentrum.
Energin från förr må saknas. För även om Fat Mike för dagen har klätt sig i en raffigt kortkort läderkjol och trummisen Erik ”Smelly” Sandin får hejarklacksstöd efter att ha lånat basen är inte ens gitarristen Eric Melvin speciellt rörlig i sin bara överkropp. Men när det blixtrar till – som i den väldigt explicita ”Louise”, ”Linoleum” eller ”Franco un-american” – visar NOFX att de snarare kan bygga på kontroverser än låta sig tyngas ner av dem.
Summa summarum: Kan du inte ta ett skämt hör du inte hemma på den här jävla planeten.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!