Startsida / Inlägg

Opeths briljans flyger högt över Ullevipubliken

av Mattias Kling
Mikael Åkerfeldt och hans Opeth har måhända en fantastisk kväll. Det märks inte. Och ingen bryr sig. Foto: Henrik Brunnsgård
Mikael Åkerfeldt och hans Opeth har måhända en fantastisk kväll. Det märks inte. Och ingen bryr sig. Foto: Henrik Brunnsgård

Inom rockjournalistiken finns det en sliten formulering som talar om rätt band på fel plats. Om grupper vi egentligen gillar men lider en smula med då de ställs inför förutsättningar de egentligen är chanslösa emot. Det kan handla om ett lynnigt sommarväder med blixtar och hagel, om någon nyckelmedlem som har råkat bli sjuk – eller, som i Opeths fall, om att ställas inför en uppgift som redan på pappret är lika svårlöst som högskoleprovets mest finurliga frågeställningar.
Betongpylonerna som sträcker sig upp mot den halvnonchalanta Göteborgshimlen är 53 meter styck – ändå flyger huvudstadsbandets musik högt över det. Med ett ljud som mest består av ekon går det inte att utskilja mycket nyanser i de intrikata kompositionerna, Mikael Åkerfeldts som vanligt småsympatiska mellansnack försvinner nånstans på vägen och när gruppen breder på med sina mest progjazziga slingor känns det som att hela Ullevi står som en kollektiv fågelholk.
Så här är det: Opeth är ett fantastiskt band. Jag har sett dem skapa innerlig magi i de mest fashionabla salonger (läs anmälningen från Konserthuset i Stockholm i oktober förra året via länkarna här nedan) eller förvandla så pass trista lokaler som Münchenbryggeriet och Annexet till sammetsmjuka schäslonger.
Men en ganska obrydd Ullevipublik ger dem få öppningar att nå igenom. Måhända beror det på att det fortfarande forsar in folk på planen under spelningen, men troligtvis för att dess dödsgrundade progmetal och sedermera -rock är så långt från huvudbandet som en kan komma inom hårdrocksgenren. Lite krångligare, mycket mer riktad mot hjärtat än vifta med näven-centrat i hjärnan och där allsångspartierna är lika få som de raka takterna från trickssugne Martin Axrot.
Troligtvis är det väl lika fantastiskt som det brukar vara. Måhända låter det lika bra. Det finns en chans att Mikael Åkerfeldts gitarr och röst är lika riktade mot uppskattningscentrat som de brukar vara.
Det går tyvärr inte fram.
Det märks inte.
Snacka om att vara rätt band på fel plats.

SPELLISTA 1. Cusp of eternity 2. The devil’s orchard 3. Demon of the fall 4. The grand conjuration 5. Deliverance 6. Heir apparent

Läs mer:

Recension av jubileumsspelningen i Stockholms konserthus, den 4/10 2015

Recension från Münchenbryggeriet, 15/11 2014

Recension från Cirkus, 30/3 2010

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Joel Holmgren
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB