POP Marie Fredrikssons hälsa har gjort att Roxette fått lägga ner livekarriären, samma år som gruppen fyller 30 år.
Och är det här i så fall sista albumet? Jag vet inte.
Men det är en vemodig känsla som jag lyssnar på ”Good karma”.
Eftersom allt känns igen, det råder aldrig någon tvekan om vem som skrivit låtarna, går tankarna alltid bakåt i tiden.
Det är lätt att glömma hur litet och perifert musiklandet Sverige var och kändes när Roxette slog igenom och blev ett världsnamn på 80-talet. Och ingen bör underskatta betydelsen av att Per Gessles melodier blev den största svenska popexporten sedan ABBA. Undrar hur många dörrar ”The look” och ”It must have been love” har öppnat för alla efterkommande låtskrivare och artister utomlands?
Varje artist eller grupp har en storhetsperiod. Och Roxettes glory days är enkla att ringa in: 1986–1992. Det är mellan albumen ”Pearls of passion” och ”Tourism” som grunden till allt Roxette är i dag lades. Resten har mest handlat om att förvalta bandets historia än någon eventuell förnyelse.
”Good karma” är inget undantag. En enkel pianomelodi inleder och sedan faller pusselbitarna på plats i en ordning som Roxettes publik genast känner igen. Per sjunger verserna och Marie får ta hand om refrängerna. Undantagen från den arbetsföredelningen är få.
I de små stilbrotten där pulserande synthar driver fram musiken är den största överraskningen hur mycket Roxette påminner om ett sentida Pet Shop Boys. Annars är allt ytterst välbekant, utan att för den skull bli tråkigt.
Det finns en attraktiv, saktmodig och trygg glöd på ”Good karma”. Roxette är i dag inget band som med galopperande åldersångest slår knut på sig själva i en fåfäng jakt på hitlistornas förstaplatser. Den världen är inte tillgänglig för dem längre. De vet vad de är bra på och tar inga onödiga omvägar.
De lugna spåren, som ”Why don’t you bring flowers?” och singeln ”It will happen” är mest värda att spara. Och i sista låten ”April clouds”, som är mer höst och september än vad titeln antyder, infinner sig en välbekant och stark melankoli.
Är det slut nu? I så fall är balladen, som Marie Fredriksson äger med klar och stark röst, ett fint avsked.
Varken hon eller Roxette behöver bevisa något längre.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!