NORJE. Fåordigare, mustigare och mer gråsprängd.
Slayers kvällssolsmysiga ondska skrämmer ingen längre men är precis den hårda och lagomfolkiga metal Sweden Rock behöver.
Allvaret kanske inte riktigt når fram till alla festsugna i publiken. Men det syns i Tom Arayas ögon.
Han har precis presenterat ”Mandatory suicide” men en dyster reflektion om vad som händer i världen just nu. ”Ni har ett val. På en del ställen i världen har man inte det. En del saker som händer just nu …”.
Sångaren skakar på huvudet.
Precis så gjuter frontmannen och Slayer in mer kraft i sin en gång banbrytande thrash. Det blir ännu mer tydligt när bandet väljer att koncentrera sig på att mata låtar, inte ödsla tid på mellansnack.
Behovet av generationsväxling på Sweden Rock är överhängande. Festivalen behöver väldigt snart hitta både starka nostalgiska headline-artister och husband à la Motörhead. Där står onekligen pionjären Slayer backstage och stampar. Sakta och med åren har Kalifornienbandet smugit sig på som något av det folkligaste vi har inom hårdrock och metal. En gång i tiden var de ett rejält extremt band, i dag är de mer eller mindre var hårdrockares egendom.
Och precis som den på festivalen påtagligt saknade Lemmy har metalcombon verkligen blivit en stadig leverantör. Slayer live-peakar kanske inte så ofta längre men de är numera nästan alltid 90 inspirerade och fullpumpade minuter utan trams. Inte minst med Gary Holts blod inpumpat i thrashvenerna.
Precis som i kväll när bandet, lite för tidigt och soldränkta, samlar lejonparten av torsdagspubliken. Det är blixttajt, fåordigt och åtminstone så laddat en kan förvänta sig utan ett korn av Blekingenatten. Men, nästa gång hör jag gärna Araya gräva djupare i de där sorgset uppkänslorna om samtiden. 

LÄS ALLT FRÅN SWEDEN ROCK 2016 HÄR!