Spontaniteten är inte Rival Sons bästa vän
av
Hollow bones
Earache/Sound Pollution
ROCK Det krävs ett säkert handlag för att göra intressant ramalama om något så trivialt och vardagligt som en kopp svart kaffe. Nu går det givetvis att läsa lyriken till just ”Black coffee” som en omskrivning för något aningen mer skabröst, men i nämnda Humble Pie-cover brygger Rival Sons en perfekt rostad mix av Clutch-strävhet och försiktiga vaniljtoner i eftersmaken.
Samtidigt är det ofta som att Long Beach-kvartetten kämpar mot sin uttalade strategi att gå in i studion utan några låtar i bagaget. Att kreativiteten och spontaniteten inte är deras starkaste kort. För även om öppnande ”Hollow bones pt 1” sätter en lovande grundton bryts den upp av ett skissartat jamparti som punkterar feststämningen och svänget, ”Thundering voices” är snarare lågtryck än högspänning och ”Baby boy” hade tjänat på att mogna i alla fall till byxmyndighet – vilket gör att det är främst i de mer lågmälda ”Fade out” och ”All that I want” som gruppen når ett riktigt innerligt och heltäckande känsloläge.
När de forna kungarna av sväng inte lyckas bättre med sin utarbetade usp än så här är det fara å färde.
Kanske läge att låta bönorna rostas längre före malning nästa gång?
BÄSTA SPÅR: ”Black coffee”.