POP I den intensiva våg av artister som direkt eller indirekt har starka band till Kate Bush har Natasha Khan sedan den 10 år gamla Bat For Lashes-debuten varit en av de allra mest intressanta. I mina ögon kanske till och med den allra bästa. Framför allt för att sångerskan alltid har lyckats att förena vackert vibrerande popelektronik med glödande melodier.
Fjärde albumet kommer fyra år efter förra ”The haunted man” och är hennes mest dystra hittills. Med ”The bride” berättar hon historien om bruden som på bröllopsdagen förlorar sin blivande make efter att han omkommit i en bilkrasch, på väg till kyrkan. Elva låtkapitel där hon försöker hitta sin egen väg ur sorgen – allt ifrån att åka på smekmånad i ensamhet till den svävande ”Close encounters” om att ha sex med ett spöke, för att till slut våga tro på kärleken igen.
Musikaliskt är det lika svart. Här finns också tvärt emot vad en kanske skulle ha väntat sig inte några uppenbara kopplingar till 36-åringens mer svängelektroniska sidoprojekt Sexwitch från i fjol. Bara den lysande ”Sunday love” går att se som ett undantag men framför allt är ”The bride” en mörkt drömsk, vacker och bitvis introvert resa. Det är mer än något annat av Khans album en skiva där alla sångerna är oumbärliga, utan att för den skull bli några omedelbara favoriter. De flesta är harp- och stråktäta brickor som tillsammans blir en tids- och koncentrationskrävande enhet. En ensam pusselbit berör inte alls på samma djup som alla samlade.
Det är lätt att sakna fler omedelbara spår där Natashas träffsäkra och raffinerade popmelodier direkt äter sig in i ens medvetande, för att hon är så otroligt bra just där. För här är det i stället helheten som imponerar. Den snygga, rena produktionen och det gedigna hantverket som ligger bakom låtarna. Det är filmiskt, ambitiöst och har sångerskans klara, distinkta röst mer i fokus än någonsin.
Det sjunker in sakta. Men det är svårt att inte bli djupt berörd av konceptalbumet.
BÄSTA SPÅR: ”Sunday love”.

LÄS FLER MUSIKRECENSIONER HÄR!