Vi skulle kunna ha fått en finstämd begravningsstämning. En minnesskrift över världens mest betydelsefulla heavy metal-band som kunnat vara lika värdig som passande.
Det vi får är snarare ett band som bevisar att det gör helt rätt i att sätta punkt just nu.

Måhända är det lämpligt att det sista vi får höra från Black Sabbath på en svensk scen är en dovt hotfull visa om en livsresa som slutligen är framme vid sitt mål och oundvikliga utplåning.
Orden ”The end” pryder scenfonden. Arenan töms och en tomhet tycks lägga sig över cirka 30 000 som lämnar det här ocharmiga skrytbygget i Solna samtidigt som ”Zeitgeist” i studioversion fyller högtalarna.
Det här ska ju vara slutet. Själva utraderingen av en av hårdrocksvärldens mest omständliga och tongivande karriärer. En punkt som sätts där sista ordet mynnar ut. Där allt når sin konklusion och försvinner in i minnet, snarare än uppvaktar det direkta medvetandet.
På så sätt är det här både en rimlig och underlig avskedsföreställning. Att över huvud taget sälja i den som Monsters Of Rock – ett namn om är så historiskt kopplat och som slår an en sträng hos de flesta metalanhängare som en repertoar som parar huvudbandet med Bombus, Rival Sons och Volbeat på inget sätt gör rättvisa – är väldigt märkligt och på inget sätt rättvist.
För det här är Sabbaths kväll, vilket inte minst märks när ljudsystemet skruvas upp några extra decibel samtidigt som regnet smattrar och åskan mullrar från högtalarna. Temperaturen i plåt- och betongladan höjs en smula. Nackstubben reser sig samtidigt som Tony Iommi slår an tonerna i den så kallade djävulsintervallen, tyngden i gruppens presentationsstycke tycks vilja borra sig nedåt i marken och den där sobra stämningen tycks sitta likt formsydd för en begravning av svärta och magi som troligtvis inte skulle kunna ha spirat ur någon annan mylla än den som en gång i tiden fanns i Aston, Birmingham.
Där tycks lyckligtvis även Ozzy Osbourne, denne röstsvajige strulputte till frontman, direkt hitta rätt ton. Till skillnad från förra besöket på Friends Arena, i november 2013, sjunger han försiktigt men korrekt. Hittar takten och känslan. Spänner ögonen i publiken och ser såväl närvarande som stark ut.
Lite förvånande är det också just frontmannen som reser sig mest från det senaste huvudstadsbesöket. Låt vara att han inte klarar sig konserten igenom – och i exempelvis ”Iron man” och ”Dirty women” låter helt bedrövlig – men hans ovanligt orörliga scenstil är också en framgång för sången.
Dessvärre ger denna uppryckning, när vi talar om Ozzy på 2000-talet är varje acceptabel insats en vinst i sig, inte finalföreställningen den supersalut den borde ha. Det märks ju att bandet i stort spelar på sista versen. En tidigare så rörlig och intensiv Geezer Butler finner sig gott i att stå i sitt hörn och leverera, förvisso klanderfritt och skönt basbultigt men ändå utan att hitta närvaron. Iommi spelar även han fantastiskt och ser emellanåt riktigt närvarande ut i stunden men i Friends oömma ljudbehandling hittar blytonerna endast emellanåt helt rätt.
Jag kommer sörja att det, med största sannolikhet, är över nu. Att begravningssvepningen läggs runt ännu en metalkarriär som har betytt precis allt och mycket mer därtill.
Men samtidigt är beslutet korrekt. Vägs ände är nådd. Målet är uppnått för länge sen och utplåningen är den enda rimliga utvägen.
Tack för allt, Black Sabbath. Låt det vara över nu.