COUNTRY Åh, nej…
Vad är det som händer?
Många började nog fnissa när Steven Tyler meddelande att han tänkte göra ett countryalbum i Nashville – och de lär inte sluta nu.
Country kan vara ett sätt för åldrande rockartister att hålla karriären vid liv. På förhand verkade det lite lovande att frontfiguren och sångaren i Aerosmith arbetade med studioproffs som producenten och låtskrivaren T-Bone Burnett i studion. Amerikansk rotmusik har alltid varit en mer eller mindre dold hemlighet i Steven Tylers modergrupp. Men maken till tondöv soppa får man leta efter.
Visst finns det en poäng i att inte göra en radikal kursändring. Ambitionen tycks ofta vara att gamla fans ska känna igen sig. En hel del låter mycket riktigt som om Aerosmith har utrustats med dragspel och banjos. Vilket gör att ”We’re all somebody from somewhere” blir en kompromiss utan tanke, riktning eller mål. Country? I så fall måste artisterna göra något mer än att plocka fram en steelguitar och sjunga om whiskey.
Det börjar bra. Eller åtminstone helt ok.
Inledande ”My own worst enemy” åtminstone till två tredjedelar en lyckad kupp. Tänk att Aerosmith-balladen ”Dream on” flyttar till Nashville. Men sedan går det snabbt utför.
Titelspåret är ett av de mest fantasilösa exemplen på stompig rockcountry jag har hört på flera år. ”Hold on (won’t let go)” är i sin tur en outhärdlig cementblaffa. Andra spår tycks vara massproducerad låtsasmusik för direktsända talangjakter på tv. Och idén att försöka göra Johnny Cash av ”Janie’s got a gun” är kanske inte vad världen behöver just nu. Covern på Erma Franklins ”Piece of my heart” är kanske inte heller originell, men när Tyler frammanar sin inre Janis Joplin verkar han åtminstone brinna för uppgiften.
Det kan vara svårt att ta sig igenom ”We’re all somebody from somewhere”. Oroväckande ofta letar sig fingret på mot pausknappen, mest för att låta öronen vila ett tag.
Den som vågar och vill kanske ändå inte kommer längre än till spår åtta, ”Red, white & you”. Där går alla säkringar på en och samma gång när 68-åringen tar sats och placerar en Tom Petty-klassiker i ett, ehm, nytt sammanhang:
”We spinning’ on a roller coaster, a ’Free fallin’ into your yum yum.”
BÄSTA SPÅR: ”My own worst enemy”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!