NORRKÖPING. ”Fuck the rain.”
Innan konserten börjar förklarar sångerskan Carlotta Cosials på bruten spangelska att ett monsunregn attackerat scenen och förstört bandets alla gitarrpedaler, som nu bara svarar med ett ynkligt ”klick” när man trampar på dem.
– Vi har haft den mest fruktansvärda turnén. Ni fattar inte. Vår turnémanager dog nästan i Glastonbury, så det här är det sista vi behöver just nu. Våra pedaler går sönder? Fuck!
Kvartetten från Madrid, i synnerhet Carlotta Cosials då, är märkbart irriterade över förutsättningarna. Men det är ändå tur i oturen att regnet drabbar just Hinds. Bandet är helt oberoende av perfekt ljud. Deras garagerock bygger på helt andra saker: otvättade hår, refränger skrikna en halvmeter från mikrofonen, otyglade taktbyten och att börja dricka öl väldigt tidigt på eftermiddagen. Att rabbla bandets New York-influenser känns totalt överflödigt. Hinds är Hinds och alldeles oemotståndligt moderna i sin egen rätt.
De tekniska problemen adderar faktiskt till att konsertens blir så speciell. Haveriet ger den en fantastisk dramaturgi. Från uppgivenhet, via smått hatiska blickar till succé, tack vare kampvilja och publikens skanderande av bandnamnet. Ilskan kulminerar i ”San Diego” som låter ursinnig och ljuvlig. Därefter framför kvartetten ”Garden” med södra Europas bredaste leenden. Du har inte upplevt Hinds verkliga storhet förrän du sett dem på scen. Se dem. Nu.