Det är förstås lätt att uppfatta honom som loj. Andreas Kleerups helt egna väg, den som ibland ger honom en aura av både ointresse och svajigt fokus, kan lura den bästa. Men den är också befriande.
För det räcker med att lyssna på vad Kleerup faktiskt gör, hur avslappnat han spelar men ändå är mikrometertajt. Hur självklart och enkelt allt ser ut. Musiken står alltid överst och då blir det aviga i att spela pop i Slayer-linne, bryta den slicka västkustrocken med hårdrockstapping och göra de melodiska hitsen med chorus-dränkt Randy Rhoads-gitarr ändå helt naturligt. Det är obrytt, aldrig utstuderat.
Söndagskvällens komprimerade spelning bjuder på ett pärlband av gäster. Allt ifrån AniKid och Sabina Ddumba till Swingfly och, förstås, Titiyo.
Det är också under det mötet som en lättast kan förstå och bevittna den kärlek så många känner till begåvningen Kleerup. När duon har rundat av superhitten ”Longing for lullabies” kramar sångerskan om sin vän, alldeles för länge för att vara på låtsas, och går av scenen med ett ”jag älskar dig” rakt ut över Skeppsholmen. Det är vackert nog för att blunda för att allt inte lyfter lika långt i kväll som låtarna förtjänar.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR