Skotska Mogwai har alltid handlat om bilder. De bilder som den suggestiva, kraftfulla och ofta bedövande mörka musiken har skapat i huvudet. Här tar bandet det ännu längre. Inför en helt knäpptyst festivalpublik spelar de soundtracket till Mark Cousins ödesmättade ”Atomic – living in dread and promise”, allt medan filmen om fasor, rädslor, förintelse och förhoppningar i spåren av människans forskning och utveckling av atomteknik rullar på skärmen bakom dem. Hiroshima. Tjernobyl. Upprustning. Politiska ledare. Beslutande män. Kontrasten till de människor på landsbygden som lever på vad jorden kan ge. Och till slut, det mer hoppfulla med mediciniska genombrott inom tekniken.
Medlemmarna sitter tysta och sammanbitna på scenen, ofta med sänkta huvuden. Fyller i med den långsamma och krautladdade musiken där den drabbar som mest. Samspelet mellan de tunga bilderna och de instrumentala låtarna är omöjligt att värja sig emot.
Det tar emot att applådera. De dystra tankarna om vår värld och vad vi gör med den yr i huvudet. Det knyter sig i magen. Jag skulle bli förvånad om inte lördagsölen inte smakar lite, lite annorlunda efter de här 75 oerhört drabbande minuterna.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR