GÄVLE. På ett sätt går det att se New York-gruppen som två separata band.
Ett som är fantastiskt.
Och ett som inte är det.

Tänk fallhöjden mellan, säg, Eiffeltornet och din friggebod på baksidan.
Mycket hinner hända på den tiden det tar ett mynt att ramla denna sträcka. Det är en höjdskillnad som märks och känns.
Lite så är det faktiskt med Anthrax. För även om gruppen fortsätter ge oss ganska så acceptabla skivor, likt ”For all kings”, som släpptes så sent som i februari i år, är det en remarkabel verkshöjd mellan låtarna från det alstret och något äldre som ”Caught in a mosh” eller ”Medusa”.
Det märks. Inte bara på publikens envisa deltagande i material som ofta har 30 år på nacken. Utan även i kvaliteten på det som framförs. Spänningen som uppstår när några tusen nävar slungar fram körerna i exempelvis ”Indians” eller ”Madhouse”. Och hur samma händer ter sig tämligen parkerade i fickorna under ”Monster in the end” eller ”Breathing lightning”.
Detta om något visar vilken hoppborg gruppens repertoar är. För även om de färska styckena inte på något sätt går att sortera bort som dåliga eller överflödiga, när de ställs mot gruppens prestationer runt ”Spreading the disease” eller ”Among the living” så bleknar de bort till genomskinlighet.
På så sätt är också behållningen just klassikerparaden. Den energi som en ovanligt strupsäker Joey Belladonna ger åt exempelvis tidigare nämnda låtar och ”Indians” eller just surprisextranumret ”Among the living”. De stunder när energin når fram. Då Scott Ian känns mer som en riffmaskin i ansiktet än en borstskäggig farbror som bara är där.
I dessa stunder är Anthrax ett fantastiskt band. Vilket inte hela konserten dessvärre håller för.