Med lite lätt sommarbris, den trivsamma typen av växlande molnighet och en publik precis i skarven mellan eftermiddagsölen och vad som snart kan festaccelerera har den charmiga begåvningen Rufus Wainwright precis rätt förutsättningar. I alla fall med bara sin akustiska gitarr och flygel som komp. Det är varmt, gemytligt och trevligt redan när fingrarna första gången nuddar tangenterna i öppningen ”Montauk”.
Men så är sångaren också på ett avslappnat men strålande humör. Rufus pratar sill och kaviar, svenskar med solglasögon, Birgit Nilsson och Jussi Björling. Skämtar om både Skeppsholmen och att han har en ny popskiva på gång eftersom han ”inte blivit helt galen efter all opera”.
Wainwrights stillsamt vackra uttryck, Ron Sexsmith-vibratot och New York-sonens självklara musikalitet tar honom som vanligt långt. Att publiken ändå tappar fokus i konsertens allra lugnaste stunder ligger mer i festivalkonceptets natur än i Rufus artisteri.