NORRKÖPING. De neonpumpande syntarna. Alla reverbslicka gitarrer. Det perfekt synkade samarbetet mellan trummor och bas. Saxofonen. De mest sovrumssensuella Prince-vibrationerna.
Det mesta, nej stryk. ALLT som The 1975 handlar om hade mitt 20-åriga jag skytt som pesten. Britternas musikermusikaliska perfektion hade stått mig upp i halsen.
Därför känns det lite märkligt att några decennier senare stå euforisk mitt bland en hoppande, ylande, sjungande publik där få i kravallstaketklungan har passerat 20-strecket.
Det känns ännu märkligare att vara en av dem.
För ja, nu står jag också här och skjuter ut hakan som det bara går att göra till tonerna av en fingerplockad funkbas. Dansar fast jag inte kan. Sjunger fast jag är för trött. Spelar luftgitarr fast det är fult.
Men en är väl inte sämre än att en kan ändra sig. I våras på ett utsålt Arenan i Stockholm kändes det som att kvartettens visserligen våldsamt snygga spelning haltade lite. Som att låtarna inte riktigt räckte för att bära upp hela showen.
Här på midnattsgiget på Bråvalla faller allt på plats. Sångaren Matthew Healy har blivit en självklar ciceron bland utropstecken som ”Girls”, Chocolate”, ”She’s american” och ”Heart out” samtidigt som ljuset är en perfekt kuliss till en lång festivaldags färd mot natt.
För det går inte att skriva om den här kvällen utan att prata om det magiska scenljuset. Det är bitvis löjligt bra men också imponerande träffsäkert. Att bevittna The 1975 live är som att se en 90 minuter lång musikvideo där ljuset, medlemmarnas siluetter och de intensiva färgerna från tiden då 1970-tal blev 1980-tal bildsätter musiken till en helt ny nivå.

LÄS ALLT FRÅN BRÅVALLA 2016 HÄR!