GÖTEBORG. En Kate Bush med afrobeatrytmer. En Nina Simone med klassisk musikskolning. En sensationellt cool artist som 2016 faktiskt lyckas gå en väg som känns förbluffande egen.
Laura Mvula från Birmingham har med tre år gamla ”Sing to the moon” och vårens ”The dreaming room” gjort två av de på samma gång mest personliga och själfulla popalbum jag hört på länge. Musik som känns modern och tidlös på samma gång. ”Gospeldelica” kallar hon det själv.
Och allt som är bra med henne förstärks på scen. Med sin helvita keytar (keyboard som hålls som en gitarr) står hon stark och stolt framför ett band med cello, harpa, fiol, kontrabas och sjunger om kärlek och smärta. Låtarna från ”The dreaming room”, om en uppslitande separation, känns mest.
Allra mäktigast är ”Show me love”, närmast en konstant stegrande minisymfoni, där Mvula tänjer ur sig rader som ”I miss belonging to someone” och ”If it wasn’t real, then why does it hurt so much” så att tältduken över Linné-scenen dallrar av intensiteten.
Men hon är också en lysande peppsångerska, som i den lättstudsande minihiten ”Green garden” och två låtar ”for the ladies”: ”She” och ”Phenomenal woman”.
Den sistnämnda handlar förstås inte om henne själv, men skulle mycket väl kunna göra det.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!