GÖTEBORG. Vi stod några stycken på en läktare på Berns i Stockholm i vintras och gick sönder en smula. Kände något i magen, svalde någon gång extra, fällde någon tår, dunkade pannan mot ett räcke.
Det var omöjligt att inte reagera när Jason Isbell sjöng den tre år gamla låten som redan är en klassiker, tillika en av de starkaste och mest välfångade kärleksförklaringar jag någonsin har hört.
I eftermiddagsgasset på Azalea-scenen säger Isbell ”let’s pretend it’s dark for this song” och jo, den sortens märgfulla americana gör sig förstås i särklass bäst inomhus, i mindre lokaler där intensiteten inte har möjlighet att flyga i väg upp i skyn och där alla som kommit har koll på artisten på scen.
Men det spelar faktiskt överraskande liten roll. ”Cover me up” är en så sällsynt drabbande låt att vi står några stycken – de facto ungefär samma grupp vuxna män som på Berns – och går sönder en smula igen.
Och 37-åringen från Alabama har ju inte bara den. Hela setet som Isbell och hans närmast löjligt rutinerade band skickar ut över Slottsskogen andas klass rakt igenom. Låtskrivandet är så genuint gediget, i såväl ”Stockholm” (”Before I come back to Sweden I’m gonna learn to sing it in Swedish and you too, so we can sing harmonies”) som när han plockar fram sin gamla Drive-By Truckers-rocker ”Never gonna change” och går loss i lång, Neil Young-ylande duell med gitarristen Sadler Vaden.
Det känns som en ynnest att få vara med när den här artisten är så bra som han är just nu.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!