GÖTEBORG. Deportees har prenumererat på platsen som ett av Sveriges bästa band så länge att man nästan blivit bortskämd. Deras diskografi sedan debuten ”All prayed up” 2004 är en gedigen arbetsinsats för svensk popmusik. Detsamma gäller bandets konserter, som alltid präglas av en nerv, en känsla av att det Deportees gör faktiskt är livsnödvändigt för var och en av medlemmarna. Spelningen på Way Out Wests näst största scen – där Umeå-bandet är förstärkta av artisten Jennie Abrahamson på klaviatur – är inget undantag.
Deportees skriker inte högst i klassen. Det är kanske därför jag håller dem så nära hjärtat. Här finns inga publikfriande tricks, inget insmickrande mellanprat. I stället gör de ödmjukt vacker popmusik om terrorism, om rädslan för att dö ensam i sömnen och om att vi måste hitta något större än oss själva att tro på. Ord som hjärtlig och innerlig är kanske slitna, men ”Under the pavement – the beach”, ”Love me like I’m gone” och ”Islands & shores” är just det.
I början av konserten öppnar sig himlen i en av de värsta åskskurar jag upplevt. I slutet spricker den upp i sol. Jag vill inbilla mig att det inte är en slump.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!