”Mitt kära band, är ni redo för lite svordomar?”. Marit Bergman är nervös inför turnéavslutet, säger hon, men med hennes 21-åriga scenrutin märks det inte. Publiken är otippat stor denna tidiga festivaltimme, fast tyvärr rejält sömnig.
Till singeln ”Dra åt helvete” får dock Bergman med sig popfolket. Alla älskar väl att sjunga svordomar och tänka på oförrätter? Ganska många rycks med även i ”Landet”, som firar att kvinnor börjar bli ett helt naturligt inslag på festivalscener. Då körar också ett helt gäng andra musiker.
Fast de låtarna är undantag. I övrigt lider giget av nostalgiförlamning. Publiken sjunger med och dansar först när gamla hits kikar fram.
Nyare ”Spring rakt mot ljuset” har ett skitfint budskap och lyfts då Bergman ber regeringen dra åt helvete, ”eftersom folk dör där ute”. Men det är först när låten glider över i ”I will always be your soldier” från 2004 som både artist och fans verkligen vaknar till liv. Dansstegen blir hårdare och sångrösten högre.
I ”En sommardag på stranden” ropar hon: ”Sjung så det hörs över havet! Till Gaza!”. Deppen när ingen gör det. Allsången hörs inte ens över närmaste pool. Det verkar tyvärr som att större delen av besökarna och jag är överens om att det var lite bättre förr.
Hellre desperat heartbreakpop än sulkyrock (”Vi packade briosulkyn, full av saft och mariekex”). Helhetsintrycket av giget blir glädjande, välspelat, stundvis berörande, men det når inte riktigt ända fram.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!