Little Jinder bjuder på ett rökigt, mysigt och kul kalas på Popaganda. Fansen blir helt galna längst fram. Men allt får inte full pott.

När låten som på riktigt presenterade Josefine Jinder för svenska folket – ”Ful och tråkig tjej” – framförs på Popaganda-scenen är Little Jinder i sitt esse. Hennes sång bäddas in i publikens och hon låter körarna ta ett mäktigt röstsolo. En bit in byter hiten skepnad från pop till techno. Det är uppfriskande och snyggt.
Little Jinder sparar inte på effekterna under resten av giget. Redan i andra låten, ”Puzzel”, bjuds det på vit konfetti som snart får stöd av hjärtballonger, ett slags ljustält i blått som huvudpersonen står i, fyrverkerier (!) och en så flitigt bolmande rökmaskin att scenen ibland blir osynlig.
Mysig, ombonad, festlig och liksom familjär känns den stockholmska artistens show. När Markus Krunegård gästar i ”Ligger med en ful” blir det kramkalas. Fansen kan varenda textrad och matchar Jinders knutna nävar i luften medan de hoppar som en enda organism längst fram vid staketet.
”Det känns så jävla ofta som jag är ämnad för den här branschen”, säger Jinder, och konstaterar att det känns extra mycket så just den här kvällen, inför den här gruppen människor, som på hennes hemmaplan blir helt vilda av ”Vita Bergens klockor”.
Så mycket trevligt och kul. Men sedan var det det här med ljudet. Det är ju viktigt på en konsert. Två gånger säger en något ilsken artist att hon får alldeles för mycket körsång i sina öron – så pass att hon inte hör sig själv. När det har rättats till säger hon lättat att ”så, nu kan jag sjunga fint”.
Det är dock fortfarande ganska svårt att höra vad hon sjunger, både låg volym och tidvis mumligt. Dels handlar det väl om den valda sångstilen med en väldigt mjuk stämma. Vissa avgudar det men jag är inte en av dem. Dels kanske Jinder har lite svårt att koncentrera sig på att ta i med stämbanden just i dag. Hon kanske blir lite för överväldigad av responsen?
Vilket betyg jag än sätter på min upplevelse märks det att Little Jinder har fans som kommer att skrika ”fem plus!” alla dar i veckan. Det är fint att se. Ett litet gäng står kvar vid staketet när jag och alla andra går. De ropar ”Jossan! Jossan! Jossan!”.
Hoppas att hon kom ut till dem.

DU HITTAR FLER KONSERTRECENSIONER HÄR