GÖTEBORG Seinabo Seys konsert i Slottsskogen är en hyllning till sången.
Med ett enda ord, en artikulation får hon tusentals att skratta rakt ut av lycka.

Dagens popstjärnor lägger sig gärna till med en stollig gimmick. Det kan vara en flygande varmkorv, en klänning av kött eller bara en väldigt intensiv Instagram-persona. Därför är det så skönt med artister som bara är.
Seinabo Sey aspirerar i allra högsta grad på platsen som internationell stjärna. Efter framträdanden på amerikanska pratshower, febrande från Taylor Swift och fotografier i Drake-bookletar är hon halvvägs där. Men likt brittiska Adele ställer hon sig bara rakt upp och ner och sjunger. Hennes röst har den typen av sällsam pondus, värme och soul som gör att man känner sig omfamnad av den.
På Way Out Wests största scen – och Seinabos sista konsert på ett tag – unnar hon sig extra lyx. Krispig backdrop och scenljus, fyra körsångerskor och ett band, inklusive stråk från Stockholm Strings och gästspel från låtskrivarna Salem Al Fakir och Vincent Pontare.
Men sanningen är att hon lika gärna kunde stå ouppmickad vid en stubbe i Slottsskogen. Rösten är själva solen som hennes moderna blues snurrar kring. Den ägnar sig inte åt onödiga excesser, den bara finns där, som en naturkraft.
Seinabo krossar i balladen ”Poetic” och gör en megafin cover på Lauryn Hills ”Ex-factor” tillsammans med sin syster Fatima. Hon tackar mamma Madeleine för att hon lärt henne att man alltid kan ändra på saker och hyllar sin framlidne far, musikern Maudo Sey. Vid ett tillfälle sätter hon sig bara ner och njuter när hennes körsångerskor briljerar i låten ”Who”.
Konserten avslutas med ett sångsolo från Seinabo själv.
– Jag älskar att sjunga, säger hon.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!