INDIEROCK De är rätt så förtjusta i sex i den brittiska kvartetten Wild Beasts. Åtminstone om en ska utgå ifrån musiken.
Det Dallas- och John Congleton-inspelade femte albumet är verkligen inget undantag. Tvärtom. Det dryper av snusk. Eller som frontmannen Hayden Thorpe i NME nyligen beskrev skivan och skillnaden mot kärlekslåtarna på förra albumet: ”This one is all fuck songs”.
Och ja. Från det snygga, popvackra förra albumet ”Present tense” har Wild Beasts blivit råare, mer kraftfullt och aggressivt. Thorpe och Tom Fleming duettväser bland ”virgin killer”, ”come-to-bed-eyes” ”I like it messy, don’t you make it neat”-rader. Det är också markant mer maskulint. Rätt ofta blir just det en överdos machomuskler men det lägger också grunden till ”Boy kings” andra stora element, det grandiosa mörkret. Över den ganska raffinerade elektroniska blandningen av dova synthar, våldsamt effektdopade gitarrer och pumpande digitaltrummor vilar en avgrundsdyster och basmullrande stämning som blir till albumets viktiga kärna. En urkraft som är både fängslande och tongivande, med starka låtar som framför allt ”Big cat”, ”Celestial creatures”, ”He the colossus” och ”2BU”.
Det är där och i hur bandet gräver i den moderna mannens sexualitet, aura och identitet som den stora behållningen med ”Boy king” ligger.
BÄSTA SPÅR: ”He the colossus”.