Startsida / Inlägg

Den mörka sidan av Bruce Springsteen

av Markus Larsson
Skärmavbild 2016-09-26 kl. 21.38.13
En ung soulrockrebell håller i sin debutskiva för första gången, 1973. Foto: Art Maillet

B SpringsteenRateBruce Springsteen
Born to run
Natur och Kultur

ROCKBIOGRAFI ”Hem”.
Det är sista ordet i Bruce Springsteens självbiografi.
Resan till detta hem, vad det består av och var det finns, är lång. Närmare bestämt över 500 sidor.
”Born to run” är döpt efter en av Springsteens mest centrala och älskade låtar. Ända sedan skivan med samma namn släpptes 1975 har låten varit konserternas självklara klimax. Allt före ”Born to run” bygger förväntningar inför den annalkande orkanen, allt efteråt försöker rida på svallvågorna som forsar fram på scen och ut till publiken och tillbaka igen.
Boken känns också som en av Springsteens spelningar. Den är lång och utmattande och extatisk och larvig och rolig och sorgsen och sentimental och kärv och romantisk och obehaglig. Texten böljar fram, med det förtvivlade mörkret i en ballad som ”Point blank” och upp till de nästan löjligt lyckliga vågtopparna i en hysterisk ”Twist and shout”.
Bruce Springsteen har på sätt och vis redan berättat sin historia i sin musik och från scen. Det här är monologen innan ”The river” från liveboxen 1986, det är berättelsen om pappans hårda misstänksamhet mot sonens livsval i ”that god damn guitar”- eller ”Teenage werewolf”-rutinen i ”Growin’ up”, det är ”Sad eyes”-partiet i en dramatisk liveversion av ”Backstreets” på bootleg, det är albumtexterna i antologin ”Songs”, det är saxofonsolot i ”Jungleland” och den komplicerade relationen till pappan i ”Independence day”, det krossade äktenskapet i ”Tunnel of love” och folkrockfesten i ”The Seeger sessions”. Plus extranummer. Självbiografin blir en sorts fördjupning av en berättelse som redan är ytterst väldokumenterad.
Bruce Springsteen skriver ungefär som han pratar. Rösten och bildspråket känns igen från intervjuerna och albumen. Ibland använder han ett överflöd av punkter,  kommatacken, utropstecken, versaler och kursiverade ord… för att… poängen… eller… känslan… han… jagar… ska… BOOM!… nå fram.
Författaren Tom Wolfe gör det med bravur. Författaren Bruce Springsteen når inte samma effekt. Det blir barnsligare. Men den måttlösa användningen av ord och skiljetecken gör också texten personlig.
De unga åren gestaltas dessutom livligare och mer färgstarkt än åren efter fyrtio. I början forsar orden fram som på de tidiga skivorna i en hormonstinn och, på sina ställen, nästan komiskt sexfixerad eruption. Mot slutet blir historien lite mattare och mer upphackad.
I den omfattande och intima detaljrikedomen finns det få nyheter och uppseendeväckande avslöjanden. Men relationen till pappan var svårare och trasigare än vad Springsteen tidigare har vågat beskriva offentligt. Trettio år i terapi har uppenbarligen lärt honom att plocka isär sitt inre och analysera varenda plågsam pusselbit med samma besatta noggrannhet som drivit medlemmarna i The E Street Band över kanten under skivornas tålamodskrävande maratoninspelningar.

Skärmavbild 2016-09-26 kl. 21.45.34
Spana in byxorna och shortsen. En tidig upplaga av The E Street Band. Foto: David Gahr

Scenen där mamman och pappan packar och lämnar hemmet i New Jersey för ett annat liv i Kalifornien är hjärtskärande. Springsteen står kvar med en av sina systrar och ser bilen åka. Han är en tonåring som just blivit övergiven av sina föräldrar. Han har inget jobb, inga pengar, ingen trygghet. Där går det att förstå varför han omfamnar musikerns rotlöshet, bilmetaforerna och vägromantiken med sådan ilska och passion. Han har inget annat ”hem”, ingen annanstans att ta vägen.
Han sätter också sina depressioner under mikroskop. Sjukdomen spökar hos hans familj redan i barndomen, i släkten och framför allt hos pappan. Den fäller Springsteen själv för första gången i en liten håla i Texas under en bilsemester. Han är drygt trettio år gammal och inser att han behöver hjälp. Och strax efter att han fyllt sextio, när allt borde vara frid och fröjd, blir depressionerna ett monster.
Han vill bara sova och hatar det gråa gryningsljuset. Han vankar runt i ett rum och letar irrationellt och förvirrat efter en liten bit av mattan som kan lugna ångesten. Nej, i det tillståndet finns ingen logik. Om det finns ett starkt och underliggande budskap i de partierna är det — sök hjälp. Mediciner och psykologer och terapi behövs. Det funkar. När det gäller depressioner är ensam inte stark. Ensam är livsfarligt, att ignorera de behandlingar och verktyg som finns kan bli en dödsfälla.
”Born to run” är Bruce Springsteens historia och ingen annans. Det finns ett tydligt, respektfullt och troligtvis medvetet avstånd till de andra huvudpersonerna i biografin, till och med till hustrun Patti Scialfa och barnen. Springsteens ambition tycks ha varit att lämna ut sig själv, och inga andra. Hans diktatoriska ledarskap och uttalade kontrollbehov har varit både en tillgång och en förödande kraft. Och han erkänner att det inte går att lämna ut allt, av hänsyn till sig själv och sina medmänniskor.
Egentligen är ”Born to run” en välkänd och traditionell historia sprungen ur en gammal rock- och manstradition — outsidern som söker sin flock men som ändå är beredd att offra allt för sin konst, sitt ego och sitt omättliga bekräftelsebehov.
Samtidigt har få artister ur Springsteens generation tänkt och grubblat lika mycket om rock’n’roll. Han skriver att han inte äger en spektakulär röst. Den begränsningen har fått honom att jobba hårdare med sitt låtskrivande, sitt band och sitt scenframträdande.
Få andra artister har skrivit om musikens livsförändrande roll med samma eld och intensitet, få har lika framgångsrikt och klassmedvetet försökt att ”spela vanlig” och ställa sig i samma skor som en nio till fem-arbetande människa i blåkläder för att kunna kommunicera med så många som möjligt. Ännu färre har lika tidigt i karriären insett att rocken kan handla om vuxna ämnen och problem, att det inte är en ungdomskultur som man borde växa ifrån.
Förut gjorde han allt det på skiva, nu också i en bok. Och konserterna, som Springsteen länge använde som nödvändig självmedicinering mot tomheten i mörkret utanför scenen, blir även här ett svåranalyserat mysterium som måste upplevas på plats.
Om Bruce Springsteen har hittat sitt hem? Mot slutet rusar han i alla fall fram på en motorcykel genom natten. Men till skillnad från när han verkligen var ”född att fly” är rockstjärnan och multimiljonären på väg hem till sin familj, och inte bort mot horisonten.

LÄS RECENSIONEN AV BIOGRAFINS SAMLINGSSKIVA ”CHAPTER AND VERSE” HÄR!

LÄS ÄNNU MER! RECENSIONEN AV ”THE RIVER”-BOXEN.

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB