ROCK ”Det finns mer paradis i helvetet än någon har berättat.”
Det säger Nick Cave i dokumentärfilmen ”One more with feeling”.
Vad han menar har jag ingen aning om. Jag vill nog inte veta.
Enligt filmens regissör Andrew Dominik ville Nick Cave göra filmen för att slippa prata om sin sorg med journalister inför det nya albumet. En av hans tvillingsöner, Arthur Cave, dog i juli i fjol. Han störtade ner för en klippa i Brighton. Han blev 15 år gammal.
Vad händer med människa efter en sådan olycka? Hur förändras man som förälder och person? Det kan nog bara någon som varit med om något liknande och överlevt svara på. Som lyssnare går det inte att sätta in sig i situationen. Det går inte att förstå. Det ska inte gå.
Det känns inte heller som om Nick Cave försöker förklara det omöjliga heller. Bitvis verkar musiken vara inspelad i ett chocktillstånd, tidigt under en lång och förlamande sorgeprocess. Lika ofta verkar musiken växa fram och skrivas i stunden.
The Bad Seeds märks knappt av. Bandet står i bakgrunden, dolda bakom nedtonade arrangemang och spöklika körer. Stämningen påminner mer om filmmusiken som Nick Cave och hans kreativa bollplank, violinisten Warren Ellis, skrev till ”The road” och ”The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford”.

Låtarna är långsamma att man tror att de hela ska stanna upp eller tona ut. Vissa gånger dröjer det flera minuter innan melodierna, om det ens finns några, vecklar ut sig och blir tydliga. Att trummorna emellanåt plockas bort förstärker albumets känsla av sönderfall, att väggarna kryper närmare, den instängda och kallsvettiga paniken.
Ibland reciterar Nick Cave sina fragmentariska texter. Ibland upprepar han samma ord om och om igen som om han inte vet vad han eller något ska ta vägen. Ibland pressar han fram orden genom sammanbitna läppar. Och ibland sjunger han lugnt och klart.
I ”Magneto” sjunger han om att se sig själv i badrumsspegeln när han spyr och beskriver ilskna våldsfantasier:
”Oh, the urge to kill somebody was basically overwhelming. I had such hard blues down there in the supermarket queues.”
Han återvänder hela tiden till raden ”One more time with feeling” som om han försöker att inte domna bort.  I ”I need you” går det till slut knappt att fortsätta lyssna eftersom Nick Caves röst knappt bär. Och i ”Distant sky” skingras det kompakta mörkret tillfälligt när den danska sopranen Else Torp får sjunga om en avlägsen himmel, soluppgångar och barn som snart vaknar. Effekten är svindlande vacker. Ibland innehåller de enklaste orden den största trösten.
Det finns ljus, möjligen även hopp, i avslutande titelspåret. Men tröst är inte poängen här. Han som Cave ropar efter i ”Jesus alone” och ”Skeleton tree” kommer inte att svara.
Det vackra med albumet är snarare att Nick Cave skär bort alla självbedrägerier, oavsett om det handlar om religiösa förklaringar om livet efter detta eller sekulära floskler om att ”tiden läker alla sår”.
Vissa sår läker inte. Man kan inte hålla om ett minne. Det går inte över.
Den hemska insikten kanske behövs för att kunna gå vidare.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄVEN: ”Conway Savage, pianist i Nick Cave and the Bad Seeds död”