Lärdomar dragna av sisådär 105 minuters konsert:
1. Chad Kroeger gillar Sverige, svenska ladies och Jägermeister med Red Bull.
2. Han har kul!
3. Det är äckligt att stoppa fingret i örat på gitarristen Ryan Peake.
4. Nickelback är fortfarande ett häpnadsväckande drumligt liveband.

I en intervju i lördagens Aftonbladet ondgjorde sig Jan Guillou över svårigheten att göra rimlig litteratur av sex utan att det blir mesigt eller pornografiskt.
Att samma bekymmer även gäller inom modern nordamerikansk mittlinjerock klargör Nickelback redan i andranumret ”Something in your mouth” – ett stycke som måhända ska ses som en flirtigt skabrös blinkning åt Def Leppards ”Pour some sugar on me”, men som snarare är lika raffinerad som om Samir & Viktor hade masserat in kokosdoftande sololja i någon av Björn Rosenströms brunstigare serenader.
Det är vare sig porrigt eller mesigt. Snarare ett antiafrodisiakum Vatikanen skulle kunna använda för att predika avhållsamhetens dygd.
Det stora problemet med mångmiljonsuccén från Hanna i Kanada är emellertid att dylika felnavigeringar rakt in i en parallell dimension av dålig smak inte är något undantag, utan snarare en regelmässig strategi. Inför ett väldigt glesbesatt Globen – besökarantalet har sjunkit med mer än 8 000 sedan giget på samma ställe för nästan exakt fyra år sen – strular sig kvartetten igenom en av de märkligare spelningar jag har sett på dylikt teoretisk toppnivå.
Den inleder extranumren med att göra hantelmuzak av Foo Fighters ”Everlong”, omvandlar Don Henleys ”Dirty laundry” till ledbruten truckerfunk, fyller pauserna mellan låtarna med genant nonsens (”Jag har kuuuul!” ”Välkommen till Chads komediföreställning. Jag kommer köra dåliga skämt hela kvällen … och snart börjar vi dricka alkohol!” ”Jag har kuuul! På riktigt alltså!” ”Får vi börja dricka snart?” ”Ladies, i den där vinkeln kan ni spana in Ryans rumpa.” ”Jag är så hög att jag vill ha en pizza.” ”Jag har kuuul! Det beror troligen på all Jägermeister och Red Bull. Nä, jag skojar bara.”) och bevisar att det går att ha väldigt lite att komma med och ändå nå väldigt långt.
I en parallell dimension kunde det kanske kallas underhållning.
I verkligheten är det bara taffligt, tramsigt och rent av stentrist.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!