PROGROCK Tänk vad enkelt det skulle vara att nöja sig med ännu en slentrianfyra i betyg. Att invant knäfalla inför Mikael Åkerfeldts genialitet och framåtanda utan att verkligen tränga bakom den mänskligt analoga ljudbilden och de intrikata arrangemangen och infallen. Tänk vad lockande att känna sig jättenöjd med den strålande inledningen – titelspåret, ”Will of the wisp” och ”The Wilde flowers” – och den briljanta ”A fleeing glance”. Att bortse från det sega mittenpartiet, där en trist ”Sorceress 2” och en flummigt intstrumental ”The seventh sojourn” sänker tempot och får tankarna att vandra i väg ut i det blå. Att släta över, förlåta och spontanhylla ännu en gång. Ja, tänk vad enkelt det vore. Men det skulle också vara att överhylla Opeths, som helhet betraktat, svagaste stund sedan ”Damnation”.
BÄSTA SPÅR: ”Era”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!