METAL En kan förstå om stora delar av metalvärlden känner sig en smula förvirrad. För när det gäller superlansering är upptakten till Avenged Sevenfolds sjunde studioalbum nämligen av det märkligare slaget.
Verket presenterades först som ”Voltaic oceans”, med aviserat släpp i början av december, men blev i stället ”The stage” – och chocksläpptes utan gängse förvarning eller distribution av promoexemplar till pressen redan i fredags. Med bara två dagar från tillkännagivande till offentlig produkt. Som ett gigantiskt trollande av ungefär allt och alla, tvärtemot väl inarbetade marknadsföringsprinciper.
Inget fel med det. Musikbranschen och dess åsiktsparasiter, undertecknad inräknad, mår bra av att någon rör om i grytorna mellan varven. Vågar gå egna vägar och flyttar fram gränser för hur saker och ting ska göras.
Men frågan är om det största trollandet ändå inte drabbar fansen. Speciellt om de har tagit Huntington Beach-gruppen till sina hjärtan via snärtiga hårdrocksstycken som ”Bat country” och ”Almost easy” eller de stöddiga metalbakelserna ”Hail to the king” och ”Critical acclaim”. Där förra albumet var en ängsligt opersonlig utgåva – så stadigt surrad vid förebilderna Metallica, AC/DC, Guns ’N Roses och Megadeth att vissa låtar blev rena plagiat – är ”The stage” kärvare och bittrare. Avsevärt mer progressiv och mindre refrängbetonad. Avenged Sevenfold närmar sig numera snarare Dream Theater och emellanåt Devin Townsend när det gäller att hitta aviga ingångar i låtarna, krångliga strukturer och ursäkter för gitarristerna Zacky Vengeance och Synyster Gates att löpa fingermaraton på sina greppbrädor.
Det gör också ”The stage” svårsmält. En platta där det tycks lika rimligt att köra en balladliknande sångmelodi över blastbeatskomp (”Fermi paradox”) som att låta nyrekryterade Brooks Wackerman spela ut hela sitt register (mest hela tiden). Allting mynnar ut i ett 15 minuter långt avrundningsnummer som lär bli en vattendelare bland tusentals deathbat-tatuerade människor.
Bra eller inte? Det jag främst gillar med plattan är att den är så svår att få grepp om. För varje lyssning träder nya nyanser och melodikrokar fram på ett sätt som gör att det låter lika levande och fräscht vid varje lyssning. Samtidigt går det naturligtvis att sakna enkelheten och spjutspetsrefrängerna från främst ”City of evil” och ”Nightmare”.
En sak är i alla fall säker: Som uppföljare till ”Hail to the king” är det en avsevärt starkare och mer personlig produkt. Och ett bevis för att förvirrande inte behöver vara dåligt, per definition.
BÄSTA SPÅR: ”Fermi paradox”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!